”Bebistiden passar inte mig”

- Intervju med Camilla Läckberg, till mama nummer 3 2009

Löjligt förälskad, stormrik och med bebis nummer tre i magen. Inte konstigt att Camilla Läckberg utsätts för en del avundsjuka. ”Men min historia är ingen Askungesaga – försök själv skriva tre böcker medan du får två barn tätt!” säger succéförfattaren.

av Ana Udovic

Deckarförfattarinnan Camilla Läckbergs vita hus är faktiskt lite spöklikt i vintermorgonmörkret. Fast på ett skirt, vackert vis. Väl inne är det mest mysigt, trots – eller tack vare – att elen gått i halva huset. Camilla själv är inte där, i stället står ett par hantverkare och skruvar ihop en byrå i hallen. Alldeles nära, vid trappan, hänger en semesterbild på en skrattande Camilla uppflugen på Martin Melins rygg, ja, Robinson-Martin alltså. I det lilla fönstret ut mot trappan har hon placerat högklackade pumps i olika färger och modeller, bland annat ett par röda med söta vita prickar.
”Fem minuter sen!” messar Camilla och några minuter senare kommer hon, fullastad med kassar och med Meja, 4, och Wille, 6, i släptåg. De har sovit i Camillas skrivarlya, en tvårummare på andra sidan motorvägen, eftersom renovering pågår i huset sedan tio dagar tillbaka. Fortfarande är köket helt utrivet och kaffemaskinerna (Camilla är kaffeknarkare) får husera på matrumsgolvet. Wille har hittat sitt gossedjur, åsnan Glennis, i två upplagor och är helt fascinerad över att den ena väger mer än den andra. Camilla drar ett överdrag över soffan, ”vit soffa inte det bästa när man har barn”, så fikar vi take away-latte, bullar och mackor innan barnen springer upp på sina rum och leker. Deckardrottningen, vars böcker sålt i 2,7 miljoner exemplar och som kan ta ut årslöner på sisådär 5 miljoner, sätter sig tillrätta på golvet och mumsar på sin bulle. GI-livsstilen har fått ge vika för rejälare mat nu när det vankas ny bebis. Kulan på magen är inte stor, men den är definitivt där.
Hur mår du?
– Jag har varit jätteillamående och trött. Illamåendet börjar släppa nu, men jag är fortfarande trött. Jag tror det är åldern, men så har jag jobbat mycket, det sätter sig i kroppen.
Är du gravid-nojig?
– Det har börjat lugna sig nu, men jag har varit orolig, mest för att vi inte skulle kunna få barn ihop, jag och Martin. Men nu är jag inte orolig längre.
Du drabbades av förlossningsdepression både med Wille och Meja – tror du att du kommer drabbas igen?
– Ja, kanske. Men jag är inte orolig för förlossningsdepression. Nu vet jag vad det innebär. Den här gången är också tajmingen så bra. Bebisen ska komma i maj och Martin är ledig i juni, juli och augusti. Dessutom kommer sju av mina kompisar få barn i vår, bland annat Martins syster, så det blir bra.
Ska du ta ledigt från skrivandet?
– Jag är hemma i höst och Martin ska ta sex månaders pappaledigt från januari 2010.
Varför får du förlossningsdepression, tror du?
– Det är någon slags kombination, tror jag, delvis beror det på att bebistiden inte passar mig. Jag är bäst som mamma från ettårsåldern. Den här gången kommer jag kanske njuta mer än förut, men för mig börjar utbytet sen, när mamman och barnet kan börja kommunicera med varandra. Sedan har jag så svårt med sömnen. Jag brukar köra Anna Wahlgrens sömnmetoder stenhårt, med Meja började jag när hon var tre månader. Hon fick till och med sova på mage, med andningslarm på, för att jag inte skulle noja över spädbarnsdödlighet. Sedan är det viktigt för mig med rutiner. Det funkar inte alls för mig att följa bebisens rytm! Dessutom tror jag att bebisen blir lugn av fasta rutiner.
Berätta vad som hände när Wille kom!
– Jag var 27 år då och bodde här i Enskede. Under hela graviditeten var jag jätteglad, jag hade ingen erfarenhet av bebisar och min bild var att de åt och sov mest. Jag var också först i bekantskapskretsen med att få barn. Förlossningen var långdragen, och höll på i ett dygn. Ett tag stod allt still, men så fick jag epidural och sov 1,5 timme. Sedan kom jag igång. Epiduralen är verkligen min grej! Så kom Wille. Men redan på bb blev det fel. Han var så stor, vägde 5 kilo. Micke, min exman, fick inte ligga över på bb. Wille bara skrek. Jag gick gråtande omkring och bar på honom. Jag bet ihop länge, innan jag bad om hjälp. Till sist ringde jag på larmklockan, det var andra natten. Då stack barnmorskan in huvudet genom dörren och det enda han sa var: Amma! Och så gick han. Den känslan av övergivenhet jag fick då, fanns kvar länge. Den gick inte över. Wille skrek och skrek.
Förstod du till sist varför han skrek?
– Efter ett bra tag, när jag och Micke turats om att bära honom i några dagar, men en natt vid tretiden sa Micke: ”Jag vet inte vad vi ska göra längre, vi har gjort allt”. Då ringde vi bb. De sa: ”Han är så stor, 5 kilo, det räcker säkert inte med amningen – har ni tillägg?” Vi bara: ”Vaddå tillägg?” Så åkte Micke till dygnetruntöppna Apoteket och köpte. Wille drog i sig första flaskan direkt och bara somnade.
Hur länge var du deppig då?
– Det hängde ihop med Willes sovande. Han kunde bara sova på mig, jag fick sitta blickstilla i soffan. Jag visste heller ingenting om förlossningsdepression då, förstod inte vad det var. Men i tre månader var det riktigt illa. Så bestämde vi – så här kan vi inte ha det. Jag började läsa Anna Wahlgren och införde hennes sov- och matrutiner. Plötsligt kunde jag få en timme här och en timme där, då jag kunde duscha och fixa lite hemma. Det var en sådan lättnad med struktur, och det blev min räddning. Nu förtiden skickar jag alla mina böcker signerade till Anna Wahlgren.
Vi blir avbrutna av Wille som vill att mamma ska komma upp till hans rum. Martin Melin kikar in och säger hej, men försvinner snart igen, efter att ha lämpat ifrån sig högen med post (beundrarbrev, vanliga brev, Se&Hör och Hänt Extra bland mycket annat). Som från ingenstans har en elektriker uppenbarat sig, fixat elen och precis när han är på väg ut hoppar Camilla upp och går fram till den välfyllda bokhyllan och drar ut en pocketbok – en av hennes egna deckare, som hon sticker till honom innan han går. ”Han kom ju på sin lediga dag”, förklarar hon.
Schysst att bara kunna dra fram en present ur bokhyllan så där! Men berätta nu, hur träffades du och Martin?
– Vi lärde känna varann när jag mejlade och ställde research-frågor till min bok. Sedan sågs vi på någon release någon gång, och hälsade, en ganska torr kontakt. Så när vi båda blivit lediga från våra ex, hösten 2007, tog vi en lunch – jag ville bjuda honom för att tacka för hjälpen – sa det bara pang! Vi pratade i tre timmar, hela tiden i munnen på varandra. Han var mer nyseparerad än jag, så jag låg lite före och ge tips för hur man löser saker med barnen och sådant. Efteråt tänkte jag ”oj, vad det var trevligt”. Så pratade vi massor i telefon, tog en lunchdejt till… Sen ville vi ge det lite tid och smög en del, träffades hemma och så.
Är det skillnad att bli kär som 33-åring än som 20-åring?
– Ja, det är annorlunda. Nu vet jag mer vad jag vill. Sedan var det otroligt starkt mellan oss, vi är fortfarande galet förälskade, nästan löjligt. Och det funkar bra med mina barn, de gillar varandra också.
Du fick lite kritik för att du gick ut så snart efter separationen och berättade om er kärlek. Vad säger du om det?
– Jag tror inte på att mörka sådant. Det är positivt för barn att se kärlek, det kan inte vara dåligt för dem. Jag tror att föräldrarna sätter nivån för vad de kommer att anse vara ett bra förhållande. Jag och Martin är väldigt pussiga och kramiga, och jag tycker om att de får se det – då vill de ha samma som mamma och Martin när de blir stora.
Men Martins bebis var bara en månad när han separerade, hur löste han det?
– Han fick träffa honom kortare stunder och sedan öka på mer och mer. Det blir ju annorlunda när ens barn är så litet, de har gradvis fått bygga upp kontakten.
Blir du inte orolig att ni också ska separera när er bebis är en månad?
– Nej, det blir jag inte. Det vi har är något så oerhört starkt. Vi tänker inte i de banorna, utan mer att vi har ett bagage, erfarenheter som vi inte vill upprepa. Vi är så otroligt trygga med varandra.
Hur kom det sig att ni skaffade barn så snart då?
– Ja, egentligen var jag var jättefärdig och ville inte ha barn. Men så när Martin tog upp frågan om barn kände jag plötsligt att jag inte alls var färdig. Jag tänkte, okej, det kan vara ett styrketillskott att ha barn, inte något som försvagar.
Blir det ytterligare en sedan?
– Nej, sen är det färdigt. Där är vi rörande överens.
Du och din exman verkar ha haft en bra skilsmässa?
– Ja, den var exceptionellt bra. Väldigt avslappnat. Vi har alltid varit goda vänner, och det blev en bra grund att bygga skilsmässan på.
Vad var det som hände då?
– Vi skaffade ju två barn ganska tätt. Det var helt klart en påfrestning, men vi ville ju ha Wille och Meja – sedan går det inte att veta ifall barnen blir något som för en isär eller ihop. Vi var ihop i 12 år, jag var 20 när vi träffades. Det händer mycket i de där åren, mellan 20 och 32. För mig var det dessutom en total karriäromvandling. Mitt liv ändrades oerhört mycket – och det ändrade också relationen. Jag är inte samma person i dag.
Men Micke är Patrik, polisen i dina böcker?
– Jo, han är förebild för Patrik.
Ska Erica och Patrik skiljas då?
– Haha, folk har mejlat och frågat mig om det, det är så kul att de engagerar sig så. Men nej, de ska inte skiljas.
Du tackar din exman Micke i flera av dina böcker. Har han hjälpt dig med skrivandet?
– Ja, han har stöttat mig mycket. Dels var det ju en present från honom som fick mig att komma igång – en skrivarkurs som jag fick i julklapp – men så har han också läst och hejat på under skrivandets gång. Han har tagit barnen och gått. Det var ju en ekonomisk risk också, ändå var det aldrig något snack om att jag inte skulle få skriva.
Ovanligt, om man ser till kvinnliga författares historia. Där är det snarare ”bakom varje framgångsrik kvinna står en man som försöker sabba alltihop”.
– Ja, jag vet. Elsie Johansson lämnade sin make – det är ganska vanligt.
Och nu får Micke del av vinsten från några av de böcker du skrev medan ni var gifta?
– Ja, men det är ju det vanliga giftorättsgodset, han får hälften. Men i längden blir det rätt ohållbart att sitta ihop ekonomiskt, så vi har bestämt en fast summa som han får, fördelad på två år. Jag tror inte på att ha ekonomiska band med sina ex, det bådar inte för en god relation.
Är du orolig för golddiggers?
– Jag har mycket gamla kompisar kvar – civilekonomkompisar – som har det gott ställt själva, det är inte så stor skillnad. Jag träffar inte så många nya kompisar. De nya jag träffar, är ofta i samma sits som jag. Sedan bjuder jag gärna vänner på restaurang ibland, men det är aldrig så att de sitter och väntar på att jag ska dra fram kortet.
Nej, hu, det hade inte känts trevligt. Hur skulle det bli om du och Martin gifte dig, får du dela vinster från bokförsäljning med honom då?
– Martin kräver äktenskapsförord – han vill inte dra nytta av min karriär. Han har varit väldigt noga med det. Vi lever inte extravagant, och visst kan det bli att jag bjuder, men det är inget problem.
Supportar Martin dig då, med skrivandet?
– Ja, han är också fantastisk. Han lyser av stolthet när jag får priser. Jag skulle faktiskt inte kunna leva med en man som inte klarar av att en kvinna är framgångsrik. Jämställdhet är viktigt för mig. Jag har så svårt att se varför en vuxen ska hålla en annan vuxen under armarna. Jag tycker att det är bullshit att kvinnan är mest lämpad att ta hand om barn, även om jag inte tror på millimeterrättvisa – vill Martin jobba mycket en månad, drar jag det tyngre lasset, mot att han gör tvärtom när det behövs.
Vad säger Martin när du kräver jämställdhet då?
– Han gjorde inte mycket hemma i sin tidigare relation, men jag sa tidigt att det inte kommer att fungera med mig. Det är bara att rulla upp ärmarna och börja tvätta och diska. Och han har verkligen levt upp till det.
Vad tycker du om att han har sina barn varannan helg då?
– Det kan jag inte kommentera, det rör mest honom och hans exfru.
Men säg att det värsta skulle hända och ni var tvungna att separera, skulle du då säga okej till att han hade ert barn varannan helg bara?
– Nej, han skulle få ha barnet varannan vecka. Jag hade som villkor redan när vi började prata om att skaffa barn, att dela föräldraledigheten. Och nu ser han fram emot det med enorm glädje. Pappaledighet är som en öm punkt för mig – jag tycker att det är så fruktansvärt irriterande med alla dessa undanflykter. Statistiken visar att pappor som delar föräldraledigheten får bättre kontakt med barnen under resten av livet! Många kvinnor delar inte med sig av sina föräldradagar för att de är ego, de tycker det är jätteskönt att vara lediga. Men de berövar ju barnet chansen att connecta med sin pappa! Då har man väl inte barnets bästa i åtanke? Och papporna som skyller på att de måste tjäna pengar – om du inte vill vara hemma med ditt barn, varför då skaffa det?
Många säger att ”det bara blir så”, vanor som sätter sig.
– Ja, Martin har inte varit van att ta ansvar. Så vi har många diskussioner här hemma, men det går bättre och bättre. Nu börjar det flyta naturligt.
Delade du föräldraledighet med Micke?
– När Wille kom delade vi inte. Men med Meja skulle Mickes arbetsplats säga upp personal och han fick ett erbjudande om ett års lön. Då var vi bägge hemma i ett år, samma år jag skrev Tyskungen. Men det var svårt att vara bägge hemma. Ständigt dessa frågor: ”Var är overallen?” När Martin är pappaledig tänker jag stänga av telefonen. Jag vill att HAN ska säga till mig ”nej nu gillar vår bebis inte äppelgröten längre”.
Du själv då, är du helt ledig? Du har väl skrivit böcker under mammaledigheter?
– Ja, jag är jättedålig på att vara föräldraledig, men jag tror faktiskt att barn mår bra av att kombinera lite. De första tre månaderna kan man ta det lugnt, men sen är de mer utåtriktade och då går det bra att jobba lite. Men folk tycker så mycket. När Wille var sex veckor och vi hälsade på i Fjällbacka, lämnade vi honom hos mamma ett par timmar och gick och käkade. Då sa folk ”men hur kunde ni?” Men det var ingen fara, han var jättelycklig. Vi människor har alltid levt i storsamhällen med många vuxna omkring barnen. Nu ska vi leva i den lilla lilla kärnfamiljen, där ingen har koll på barn och hur de funkar innan de får egna. Det blir lätt en konstig verklighet, där barnen får bestämma. Jag minns själv när jag var liten, hur vi somnade under vardagsrumsbordet på fest – det är positiva bilder för mig. Nu orkar ingen lämna hemmet efter klockan 20. Jag försöker ha med mig barnen, så de inte blir rädda för människor.
Du är ingen curlingmamma va?
– Nej! Jag är inte supersträng, men lite. När jag och Micke var ihop var det lite good cop–bad cop då jag fick ta alla duster medan han var roliga lekpappan. Men det har förändrats sedan vi flyttade isär. När Micke själv fick ta konsekvenserna av allt stoj och skoj, blev han mer lik mig i sin uppfostran. Jag tycker att många föräldrar verkar oroliga för att barnen ska ha tråkigt. Jag läser gärna böcker för dem, men jag sitter inte och leker affär och sånt. Jag blir totalt uttråkad efter 30 sekunder. Jag tror att barn får fantasi genom att ha tråkigt, så när de gnäller så säger jag bara ”sorry”, så dröjer det en stund och så är de igång igen. Jag är själv ensambarn och började tidigt läsa. Jag hade aldrig tråkigt, böcker var mitt sällskap. Jag tror faktiskt att jag blev författare för att jag är ensambarn. Fast vissa dagar orkar jag inte, sätter på tv:n klockan 10 på morgonen för att jag är skitttrött. Man kan inte vara 100 procent alltid, men 80 procent.
Du väcker en del känslor, inte bara hos äldre herrar som Leif GW Persson (som tyckte att hon ”skrev som Nicke Lilltroll pratar”, fast nu är de vänner igen), utan också tyckare och kulturjournalister som fnyser över att du ”bygger varumärke”. Vad säger du om det?
– Det är väl inget tabu att vara intresserad av marknadsföring!? Jag har ju kunskaperna, varför skulle jag inte använda dem? Det är inget jag tänker på medan jag skriver, men när jag har skrivit klart en bok är det såklart så att jag vill att många ska läsa den. Sedan tror jag att en bok kanske går att sälja med massiv reklam, men inte sex böcker. Det är inget nytt heller, att författare bygger varumärke – i Aftonbladet häromsistens skrev Åsa Linderborg om Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam: De byggde också varumärken och ville bli kändisar för att nå ut med sina böcker. I dag finns andra medier, det är skillnaden.
Vilket är ditt varumärke?
– Det går inte att skapa bilder av något man inte har, men det går att välja sidor hos sig själv som man vill belysa. Exempelvis tre grejer. För mig är nummer ett författaren, nummer två affärskvinnan och nummer tre småbarnsmamman. Det är de tre sakerna jag väljer att lyfta fram. Plus mitt klädintresse, även om det inte syns i dag, säger Camilla och pekar på sin mysdress.
– Jag väljer att plocka fram bitar som är enkla att kommunicera. Och det är väl bättre att jag väljer de bitarna än att media gör urvalet? Till viss del kan jag hålla i varumärket.
Men du slutade blogga ett tag?
– Ja, det blev så mycket ur bloggen som plockades till kvällstidningarna och skvallerpressen. Titta, det där är typiskt Meja, att sitta bredvid mig och leka och sjunga, säger plötsligt Camilla och pekar på söta Meja som sitter vid hennes fötter och hummar med famnen full av leksaker.
Vi har förflyttat oss till matsalsbordet, där Camilla blir sminkad för fotograferingen till mamas omslag. En av de svarta stolarna kring bordet har ett spindelnät av röda trådar knutna kring sin rygg. Willes verk.
Vad händer med ditt varumärke nu då?
– Jag måste kunna låta det utvecklas – i dag är jag inte bara en landsortstjej, utan någon som går på premiärfester och får möjlighet att bli uppmärksammad och glammad. Jag kan inte låtsas att jag lever som alla småbarnsmammor. Jag blir sminkad för fotografering, som nu till exempel, 2–3 gånger i månaden. Det är jättekul! Och när jag får inbjudan till mamagalan eller premiärfest för Bondfilmen – så klart jag tycker att det är jättekul.
Är folk avundsjuka på dig?
– Jag märker inte det så mycket – jag har bra vänner också, vänner som finns kvar sen min tid som ekonom. De har helt andra jobb, jobbar som revisorer och sådant, och de är inte avundsjuka. Värre är det väl för dem med författardrömmar, där kan man höra ”jag hade minsann kunnat skriva bättre än du”. Men min historia är ingen Askungesaga – det ligger flera års hårt arbete bakom mitt genomslag. Det lyfte egentligen inte förrän vid fjärde boken. Försök själv skriva tre böcker medan du får två barn i tät följd! Någonstans har jag ju uppoffrat mig, jag har tackat nej till saker, jag har inte suttit framför tv:n, eller gått på bio och middagar. Bilden av att det är så lätt och roligt, visst är det härligt men det ligger fruktansvärt mycket arbete bakom. Det krävs disciplin för att få ner rumpan på stolen. Varför ska jag skämmas för min framgång, för att jag tjänar pengar? Det vägrar jag göra – aldrig backar jag på den punkten. Sedan har jag haft tur och rätt tajming.
På vilket sätt har du haft tur?
– Jag tror att man delvis skapar sin egen tur. Jag bytte förlag efter min första bok, jag såg till att få en bra agent (som säljer in böckerna i andra länder, bland annat, reds anm). Men sedan finns faktor X – allmänhetens smak. Det är bara att hoppas på att man lyckas tilltala en hel publik.
Tar du åt dig när folk kritiserar dig och dina böcker?
– Jag tog åt mig mer förr. Nu tänker jag att det som räknas är vad läsarna tycker. Jag kan läsa en text i tidningen där det står att folk är dumma i huvudet som läser mina böcker, och så samma dag få ett brev från en pappa som läste mina böcker medan han vakade över sin son som låg med njursjukdom på sjukhuset – sådant etsar sig fast mer än en kulturjournalist som hatar mina böcker. Det är fantastiskt med mitt jobb, att jag får så mycket uppskattning, beröm och positiv feedback. Ekonomer borde också få det: ”Snyggt excel-ark du gjorde i dag!” Nej, men något måste jag ju göra rätt. Det är svårt att komma från.
Jag har läst att du gick ner 17 kilo på 18 månader, stämmer det?
– Ja, det var tre år sedan, efter julen tänkte jag göra ett sista ryck. Jag har alltid varit jojo-bantare och sockerberoende. Jag blev jättedeppad av att aldrig få ordning på ätandet, ”ska det vara så här jämt?” Så läste jag om GI och gillade filosofin bakom, jag tyckte det lät rimligt. Det passade mig perfekt, med goda såser och ostar. De första två veckorna hade jag godisabstinens, men sedan gick det jättebra.
Är du fortfarande GI-fantast?
– Fram till graviditeten åt jag enligt GI, men sedan jag blev gravid har jag bara varit sugen på pasta, potatis – och sill! Jag har varit oerhört hungrig varje graviditet, men inte gått upp mer än 12 kilo. Jag försöker tänka på att inte äta för mycket sött, jag tror verkligen inte att det är bra med socker. Men om jag skulle gå upp 30 kilo vet hur jag ska fixa det nu. Jag tror att när jag blir sugen på pasta så betyder det att kroppen behöver det. Martin säger ”ät, jag skiter i hur mycket du går upp”.
Tränar du?
– Nej. Jag hatar att träna, inte ens om jag har en personlig tränare och går på Sturebadet tycker jag om det. Jag försöker promenera.
Är du sån som gärna ammar?
– Nej, jag hatar att amma! Vi pratade ett tag om att kanske be om ett piller den här gången, för att stanna av mjölkproduktionen. Jag tycker inte att det är mysigt att amma, jag har svårt för den där känslan att vara bunden. Men nu skaffade barnmorskan en stödperson som hjälpte mig att lägga upp en plan. Om amningen inte funkar, kan jag sluta. Stödpersonen funkar som en slags nödbroms att dra i. Jag har tyckt det har varit så hysteriskt med amningen, med Wille var det nära att jag gav upp. När han fick flaska också blev det bättre. Jag ammade honom tills han var 7 månader, Meja i 4 månader. Då gav jag henne mat. Hon åt upp en hel burk på en gång. Sedan, när jag gav henne bröstet, tittade hon på mig som ”tror du jag vill ha det där!?” Hon har alltid älskat mat, kan ha ätartävlingar med Martin. Senast fick hon i sig tre vuxenportioner pasta carbonara.
Vad säger du till barnen att du skriver om?
– Att det handlar om tjuv och polis, vuxensagor. Men jag vet inte hur mycket de egentligen förstår. En dag när Martin hade köpt rosor till mig och skulle skoja med Wille, frågade han: ”Vem tror du att mamma fått blommorna av?” Då svarade Wille: ”En berömd mamma har många beundrare”. Ibland undrar jag hur mycket de förstår…
Hur är det att skriva om ruskiga mord? Blir du rädd själv?
– Nej. Mari Jungstedt brukar skrämma upp sig själv, men inte jag. Det enda jag är rädd för är att skriva om barn som dör, eller djur. Det känns obehagligt.
Hur många har egentligen blivit mördade i Fjällbacka, i verkligheten?
– Jag frågade poliserna där en gång. ”Ja, det var något mord på 60-talet, ett fyllebråk som spårade ur”, sa de. Men annars gör de till och med guidade Camilla Läckberg-turer i Fjällbacka nu, trots att det egentligen inte är så positivt allt som står i mina böcker, haha. Jag gick själv i somras, det var lite absurt.
Är du rädd för att barnen ska bli bortskämda med pengar?
– Jag brukar tänka på det, att de inte ska få en massa grejer. När de slutar vara tacksamma, då är det dags att bromsa. Wille är ganska sparsam, han vill lägga pengar på hög. Man får övertala honom att köpa något för pengarna. Men han är inte snål, köper gärna till sin syster.
Vad gör du med alla dina pengar då? Lever du lyxliv?
– Nej. Den största skillnaden för mig är saker som att jag har möjlighet att köpa ett hus själv, i samma område som barnens pappa. Det kan inte många ensamstående mammor göra. Annars äter jag ute lite oftare än förut, eftersom mat är min hobby och mitt intresse. I Stockholm går jag gärna på Fredsgatan 12, Grill, Kungsholmen och Teatergrillen, men också O’Learys och Koh Pangan. Så reser jag mer, men det är ofta i jobbet. Annars är det på Ica jag märker det – gud vad tråkig jag är förresten! Men ser jag en bra parmesanost så köper jag den, jag står inte och vrider och vänder på den och funderar på om jag måste plocka ur något annat ur kassen. Martin är mycket mer sparsam, går till ytterligare en annan affär om han vet att kycklingen är billigare där, jag blir tokig på sånt.
Din nästa bok, ”Fyrvaktaren”, ska vara färdigskriven den 1 april och den kommer ut i september. Kommer du alltid skriva deckare?
– Jag har ingen aning. Det kommer av sig själv. Jag skriver om Erica och Patrik så länge det känns roligt. Jag har aldrig haft en plan fem böcker framåt, en bok framåt räcker för mig.
Nu ska Camilla fotas för mama och hon tar Meja i famnen och sätter sig i den vita soffan. Wille är fullt upptagen att leka på golvet bredvid, men dyker ner i soffan efter ett tag. Då är det viktigt att Glennis är med, ja, båda Glennis alltså.

En mammadag i Camillas liv
7.00 Ringer larmet på väckarklockan. Upp och väcker barnen. Medan de klär på sig kokar jag kaffe och gör frukost. Barnen äter och kollar morgon-tv.
8.30 Kör barnen till dagis och skola. Sen unnar jag mig en stund framför tv:n och äter själv frukost.
9.30 Sätter mig ner och skriver, antingen hemma eller i skrivarlyan på andra sidan vägen. Då och då får jag lappsjuka och åker in till stan för att skriva på något fik.
12.30 Avbrott för lunch.
13.30 Jobbar igen. Kämpar för att hålla mig ifrån internet, jag är en internetjunkie. Men jag brukar göra så att jag skriver en timme, sedan surfar jag, på Expressen, Aftonbladet, kollar mejlen och min favoritbloggar i fem minuter. Det blir lite som en kaffepaus. Sedan skriver jag igen.
16.00 Hämtar barnen igen. Handlar middagsmat innan vi kommer hem. Barnen får leka tills 17.30 medan jag fixar mat.
17.30 Middag.
18.00 Bolibompa, då ligger vi alla i soffan och myser.
19.30 Vi påbörjar läggningen.
20.00 Ska det vara tyst, och det är det oftast.
20.00 Jag och Martin kollar på tv och pratar med varandra.
22.00 Går och lägger oss. Vanligtvis sover barnen hela natten, men nu har Meja plötsligt blivit mörkrädd – så hon får sova inne hos Wille. En kväll när hon låg och gnölade gick Wille in och la sig hos henne tills hon somnade. Sedan kom han ner och skällde på oss för att vi hade tv:n på för högt! Han är väldigt mycket storebror.

/ruta/
Camillas tips till den som drabbats av förlossningsdepression
1. Sök hjälp!
2. Skäms inte, utan berätta för folk i din omgivning.
3. Även om det i dag är mer känt om förlossningsdepression, kan det vara så att du själv inte inser att du har det. I så fall är det inte ovanligt att någon annan familjemedlem märker det före dig. Lyssna på den!

/ruta/
Camillas 3 bästa tips för dig med författarambitioner
1. Skrivarkurs rekommenderas – du får en kick och inspireras att komma igång.
2. Få ner rumpan på stolen – vänta inte på inspiration.
3. Prioritera! Jag hade inte heller tid. Det gäller att välja bort. Skrivandet måste komma först. Strunta i att träffa kompisar och kolla på tv.

/faktaruta/
CAMILLA LÄCKBERG
Ålder: 34
Familj: Bor varannan vecka med barnen Wille, 6, och Meja, 4, som hon har med sin exman Micke (de skilde sig 2007). Bor sedan hösten 2007 ihop med nya kärleken Martin Melin alias Robinson-Martin (världens första vinnare av Robinson, 1997), som är polis och pappa till Fanny, 5, och Felix, 1, som kommer varannan helg till det Läckberg-Melinska hemmet. Tillsammans väntar Martin och Camilla en liten tjej/kille som ska se dagens ljus i maj.
Bor: I villa i Enskede. Och om somrarna i en sjöbod i Fjällbacka.
Gör: Framgångsrik deckarförfattare, har också varit programledare i TV4 plus ihop med kollegan Denise Rudberg, 2007–2008 (ett program om böcker, såklart), bloggar (med vissa avbrott) på sin hemsida www.camillalackberg.com. Camilla är en av de yngsta som kom in på Handels i Göteborg (”jag hoppade över trean så jag var ett år yngre än alla i skolan”), dit hon flyttade som 17-åring från Fjällbacka, det var även på Handels hon mötte sin exman Micke. Bägge jobbade länge som civilekonomer, men nu är hon färdig med den biten, ”aldrig mer ekonomijobb”. Däremot har hon användning för sina kunskaper när det gäller att förvalta pengarna hon tjänar.
Aktuell: Kommer i höst ut med sin sjunde bok i serien om Erica och Patrik, Fyrvaktaren. Just nu pågår också filmatiseringen av hennes tredje deckarroman, Stenhuggaren, som blir tv-serie liksom tidigare Isprinsessan och Predikanten (sändningstid fortfarande inte bestämd vid tiden för den här tidningens tryck). Huvudrollerna, Erica och Patrik, spelas av Elisabet Carlsson och Niklas Hjulström.
Böcker: 2003 debuterade Camilla med Isprinsessan, 2004 kom Predikanten, 2005 Stenhuggaren, 2006 Olycksfågeln, 2007 Tyskungen och 2008 den senaste i serien, Sjöjungfrun. Förutom sina deckare gav Camilla Läckberg ut en kokbok förra året, ”Smaker från Fjällbacka”, ihop med Fjällbackakompisen/årets kock 2001, Christian Hellberg. Camilla har vunnit flera priser för sina böcker, bland annat ”folkets litteraturpris” samt två franska priser. Camillas böcker har översatts till engelska, tyska, holländska, spanska, franska och danska, bland annat.

Kommentera