”Det var ingen idé att leva”

Tredje förlossningen, ingen match, tänkte Maria Wigbrandt. Så kastades hon rakt ner i en förlossningspsykos med panikångest och vanföreställningar. ”Jag vill berätta att det går att bli frisk igen”, säger hon till mama.

av Ana Udovic foto Anneli Hildonen

/Faktaruta Maria/

MARIA WIGBRANT

Ålder: 42

Familj: Sambo Fredrik, 39, barnen Jonathan, 17, Theodor, 14, och Fabian, 3.

Bor: I Enskede, Stockholm.

Gör: Legitimerad sjuksköterska, men just nu är Maria ansvarig för barnverksamheten på Sats (Mini-Sats).

TEXT:

Ett år efter att helvetet brutit loss, satt Maria Wigbrant med sina söner Fabian och Theodor på ett flygplan och hörde de där orden, som man hört så många gånger: ”Passagerare med barn ska först sätta på sig sin egen syrgasmask, därefter barnets.”

– Då insåg jag hur det fungerar – att jag först måste bli frisk själv, innan jag kan ta hand om mina barn, säger Maria.

För sju år sedan träffade Maria Fredrik. Då var hon redan mamma till två söner, och färdig med barn – tänkte hon först.

– Men kärleken vill barn, och jag kände att okej, klart vi ska ha ett gemensamt barn. Det är det bästa vi gjort, Fabian fick oss att bli en riktig familj. Storebrorsorna älskar honom, de kan pussa och krama honom massor trots att de är tonårspojkar, säger Maria.

Även om Maria aldrig ångrat att hon skaffade ett tredje barn, var omständigheterna kring graviditeten ganska svåra. Maria var på väg att fylla 40, det kändes lite bråttom. Att Fredrik läste till läkare och hon själv arbetade som sjuksköterska på gyn var inte helt lyckat.

– Vi var lite för upplysta. Ibland är det inte så lyckat med kunskap. Vi satte egna diagnoser, och graviditeten präglades av mycket oro.

Många extra ultraljud och blodtryckstester senare, var förlossningen på gång. Maria hade enorma förväntningar, efter att ha gått igenom två helt normala förlossningar tidigare.

– Eftersom jag var så rutinerad och Fredrik inte hade varit med om det förut, ville jag att han skulle få uppleva rena skolboksförlossningen. Jag skulle bara andas och inte ha smärtlindring och allt det där. Jag tror att en stor anledning till att jag hamnade där jag hamnade är att jag lider av duktighetssyndromet.

I stället blev det en långdragen och besvärlig förlossning, med värkar som inte gav något resultat. När Maria till sist ”gav upp”, och begärde epidural, gick hon från tre centimeter öppen till krystvärkar på nolltid.

– Jag hann aldrig få den där bedövningen, så fort gick det, och det gjorde jätteont. Men när han väl kom ut, var det härligt.

18 timmar senare skickades Maria, Fredrik och Fabian hem.

– Jag tänkte att amningen skulle lösa sig, fast han kunde inte ta bröstet, hans mun var så liten och nådde inte runt ordentligt, säger Maria.

Så här efteråt förstår hon inte hur hon kunde gå på amningshysterin, att hon inte gav Fabian flaska trots att han skrek och skrek av hunger. Bilden av henne själv som den ultimata, duktiga mamman raserades sakta men säkert. Maria tänkte tankar som ”jag kan inte ens amma mitt barn”, stressade över ekonomin, oroade sig för att de stora barnen skulle komma i kläm. Hon blev alltmer ångestfylld.

– Jag menar, oroliga är alla föräldrar. Men jag hade börjat få sjukliga föreställningar, jag tog alla barnen till bvc hela tiden. Jag fick existentiella tankar, att livet kunde ta slut. Jag var dödsförskräckt för livet och livrädd för döden, säger Maria.

Hon vågade inte gå ut med Fabian (”tänk om han dör”), vågade inte sova (”tänk om han dör när jag sover”), hon var rädd för allting. Hon fick hjärtklappning och panikångest. Men hon ville först inte ta emot hjälp, inte ens när hon erbjöds medicin. Det var när amningsproblemen gett henne bröstböld, och hon låg på sjukhus. Fabian var 4–5 veckor gammal. Maria gick långsamt allt djupare ner i en depression. Hon hade kontakt med öppenvården, eftersom hon inte vågade vara själv hemma och samtidigt inte kunde leva med att Fredrik måste avbryta sina studier. Till sist tog hon medicin, Zoloft, men den gjorde bara allting värre.

– Jag fick vanföreställningar, trodde att vår lägenhet var avlyssnad. Det är sådant man kan skratta åt nu, men då var jag verkligen jätterädd. Plus att jag hade så mycket skuldkänslor, jag kände mig värdelös, att jag inte kunde ta hand om min familj. När det var som sämst, tänkte jag bort mig själv, tyckte inte att det var någon idé att jag levde.

I maj 2004, strax efter Marias 40-årsdag, skulle de stora barnen åka till sin pappa i Holland. Och när de åkt, brakade Maria igenom. Fredrik hittade henne i duschen. Hon hade inte satt på vattnet, bara stod där, apatisk, svarade inte på tilltal, hörde inget, kunde varken dricka eller äta. Fabian var tre månader när hon lades in på sjukhus. Han var hos henne, men det var Marias syster som tog honom, när inte Fredrik hade honom hos sig.

På sjukhuset fick Maria elchocker.

– Jag vill inte säga det egentligen, det låter så laddat, men ECT-behandlingen är som att få ett planerat epileptiskt anfall. Det var min räddning, det blir som att nollställa allting, alla de receptorer i hjärnan som bara tar emot negativa signaler slås ut och i stället återgår hjärnan till det normala, när även de positiva signalsubstanserna når fram.

Biverkningarna med exempelvis minnesluckor var ingenting med tanke på hur mycket bättre hon mådde. Hennes syster sa att det var som att hon kom tillbaka, att det tomma skalet plötsligt fylldes igen, av den gamla vanliga Maria, som var glad, som kunde le och prata. I två veckor låg Maria kvar på sjukhuset, sedan började hon på en spädbarnsverksamhet i kommunen som var för kvinnor som drabbats av förlossningsdepressioner och psykoser. Tre gånger i veckan träffades de.

– Helheten, behandlingen, antidepressiv medicinering i kombination med terapin där jag fick träffa andra mammor i samma situation, gjorde att det blev bra så snabbt.

Men när tsunami-katastrofen kom i december 2004, slutade hon med anti-depressiv medicin.

– Jag satt och såg vad som hänt på tv, men reagerade inte – då kände jag inte igen mig själv riktigt, och började trappa ner.

I januari 2005 mådde hon som innan, fast med en ”jävulsk livserfarenhet”. Sakta började Maria utmana sig själv, och märkte att hon klarade av det mesta som hon klarat förut. Rädslan klingade av, och till sist, i juli, satt hon på planet ihop med Theodor och lille Fabian, och hörde de där orden om att rädda sig själv först, sedan sina barn.

– Nu har jag en större ödmjukhet inför livet, jag inser att det här kan drabba vem som helst. Det finns inget facit. Till och med Brooke Shields, som borde ha allt, drabbades av förlossningsdepression. Jag hade inte varit deprimerad eller psykotisk innan, inga släktingar har varit sjuka. Jag ser människor med mental ohälsa i dag, säger Maria.

Hon har fått lära sig att sluta vara präktig, sluta försöka klara allting själv, våga be om hjälp. Det är också därför hon vill berätta om sin sjukdom – för att tala om att du kan bli bra igen, men hon vill också uppmuntra alla som mår dåligt att söka hjälp, snabbt.

– Det är så tabubelagt i vår kultur med psykisk sjukdom. Och när det handlar om förlossningsdepressioner blir det ännu svårare. Ingen mamma vågar säga att de inte tror att de klarar av barnet, eller erkänna att hon har svårt att älska det. Det är därför jag vill tala om för alla att man blir frisk, men ta hjälp i tid! Våga tala om hur du känner, på bvc, med andra personer runtomkring. Många låter det gå alldeles för lång tid, och det hinner fördärva så mycket, relationen med spädbarnet, relationen till partnern.

Jobbigast är kanske skuldkänslorna kring hur barnen påverkas. Många deprimerade kan inte se människor i ögonen, blicken flackar, kroppsspråket blir stumt. Små bebisars anknytning bygger mycket på ögon- och kroppskontakt.

– Jag minns att jag sa till min syster: ”Titta, han vänder bort blicken, han vill inte se mig i ögonen!” om Fabian, när vi var på sjukhuset. Men jag vet inte, det kan ha varit inbillning. Och i dag har vi en jättenära kontakt, vi träffas mycket, gosar och myser ihop.

Marias psykolog sa att barnen läker på sitt sätt, att de ställer sina frågor när de behöver.

– Theodor frågade en gång: ”När du var sjuk, fick du medicin då?” Men annars har de inte pratat om det, och jag vill inte heller tvinga mig på dem. Barn lever här och nu, de behöver inte uppleva allting gång på gång. Vi kan prata mer om det när de är äldre. Jag är ändå tacksam att de slapp se mig när jag var som sjukast. Däremot behöver jag och Fredrik prata om det. Jag brukar be Fredrik berätta om hur det var när jag stod där, när jag inte kunde röra mig. Det händer att vi skrattar åt det absurda i allting när jag trodde att vi var avlyssnade, säger Maria.

/Ruta 2: 11 fakta om förlossningsdepressioner/

1. Omkring 10 procent av alla nyblivna mammor blir nedstämda och behöver stöd från bvc eller andra för att må bättre. 1 procent av dem behöver extra intensiv behandling.

2. Att hamna i en förlossningspsykos är inte lika vanligt, men ungefär 1 på tusen kan drabbas av det. I Marias fall hade hon en depressionen som övergick i psykos.

3. Ju tidigare man upptäcker och bemöter symptomen på förlossnings- och amningsdepression, desto bättre är det för barnet, mamman och pappan.

4. Den som är gravid eller nyligen fått barn och inte mår bra, ska först och främst vända sig till mvc eller bvc, som ofta har en psykolog knuten till verksamheten. Som förälder har du rätt att träffa en sådan person, och det gäller ända fram tills barnen börjar skolan.

5. Några varningstecken är om du inte kan sova bra, om du får ångest, känner hög oro, känner dig nedstämd eller deprimerad. Kaos och osäkerhet de första veckorna som en ny bebis kommit till familjen är helt normalt, men har det gått över sex veckor och inget blir bättre, snarare sämre, när ångest och nedstämdhet börjar överskugga vardagen, så är det dags att söka hjälp.

6. Det sociala samspelet är viktigt för spädbarnet, och en mamma som inte kan sova ordentligt orkar inte vara närvarande och svara på barnets grundläggande behov av stimulans. Därför kan det vara bra om någon annan kan finnas omkring barnet när mamman blivit sjuk, pappan eller någon släkting eller vän.

7. Några av de faktorer som kan göra en nybliven mamma deprimerad är om hon haft en svår graviditet, om förlossningen var jobbig och kanske slutade i akut kejsarsnitt, om mamman tidigare förlorat ett barn, om hon blivit lämnad av partnern eller om en anhörig dött, och om hon har för lite stöd omkring sig.

8. Att känna skuld för barnet är helt normalt, men det hjälper inte i nuet. Barn har en enorm förmåga att läka, om de får svar på sina frågor. Ett bra sätt är att visa bilder på när barnet var bebis, prata om att mamma mådde dåligt och var ledsen, men att det inte har något med barnet att göra.

9. Viktigt att mammor som drabbats får träffa varandra, ingen är ensam om att drabbas av en förlossningsdepression eller psykos.

10. De som drabbas av förlossningsdepression utgör ett tvärsnitt i samhället, det finns ingen grupp som drabbas mer än andra. Men en grupp kvinnor är sådana som har höga krav på sig själv, som alltid presterar mer än 100 procent och vill vara kompetenta på alla områden – även som föräldrar.

11. Det är vanligt att pappan i familjen går ner i depression eller en period av nedstämdhet efter att mamman blivit frisk. Det kan bero på ren utmattning, och är normalt. Många pappor är dåliga på att söka hjälp.

Fotnot. Råden kommer ifrån Anna Malmquist Saracino, socionom och legitimerad psykoterapeut, som arbetar med späd- och småbarnsteamet i Mellanvården sydost, inom bup (barn- och ungdomspsykiatri) i Stockholm.

Text publicerad i mama nummer 6 2007.

Kommentera