Att döda ett barn

- artikel publicerad i Vi Föräldrar nr 11 2004

Många tänker att saker händer andra men inte en själv. För att skydda sig och för att slippa vara orolig.
För Susanne har det varit svårt att tänka så. Det värsta hon kan föreställa sig hände nämligen henne själv. Hon har dödat ett barn.

Det var nästan tjugo år sedan det hände. En mörk kväll i januari var Susanne på väg hem i bilen. Hon var gravid med sitt andra barn, det första barnet – då tre år – satt i bilbarnstol bredvid henne.
Det var snöslask på vägen, och mörkret gjorde sikten dålig. Hon körde inte så fort, hade precis kommit ut på motorvägen och hade kommit upp i en fart på ungefär 80 kilometer i timmen.
Barnet, en flicka på nio år, kom från vägens mittlinje och sprang ut i trafiken, rakt på Susannes bil.
- Jag tänkte; oj, någon knuffar på mig! Konstig tanke egentligen, säger Susanne Englund.
Så såg hon barnet flyga upp i luften.
- Hon var vänd mot mig, jag kunde se hennes ansikte. Håret stod rakt upp från huvudet. Hon hade stövlar på sig, de ramlade av och en liksom hängde i luften, berättar Susanne. Flickan landade på motorvägens asfalt. Enligt polisen dog hon förmodligen direkt. Mörkret gjorde att ingen såg det lilla byltet på vägen och två andra bilar hann köra över henne innan trafiken stannade.
Susanne hade gått ur bilen och stod och såg på det som hände. En kvinna kom fram till henne och pratade och pratade, hon sa att det inte var Susannes fel, att hon hade en pappa som varit med om en liknande sak. Efteråt kände Susanne att det var väldigt skönt att kvinnan kom fram och pratade med henne. Två ambulanser kom till sist. Den ena tog flickan, den andra tog Susanne. De åkte till sjukhuset. Där började polisens förhör.
- De ställde konstiga frågor, tyckte jag. ”Hur långt ifrån var du när du såg henne?” Men jag såg henne ju inte! ”Hur vet du att hon kom från vänster?” Jag vet bara!
Susanne skickades hem från sjukhuset sedan hon undersökts. Hon fick två tabletter stesolid för att kunna sova. Hon fick inte något nummer till en psykolog eller någon att prata med efteråt. Själv hade hon inte en tanke på att det kanske vore bra att söka upp någon.

Så småningom fick Susanne höra att den nioåriga flickan antagligen hade lekt en farlig lek med sin kompis, som stod på andra sidan vägen då olyckan skedde. På en skola i närheten berättade de vuxna att de haft problem tidigare med att barnen lekte på vägen. Det var en tävling – den som vågade stanna längst på vägen innan bilarna kom var modigast.

Susanne bor i ett litet samhälle i södra Sverige. Hon är i dag 48 år gammal och mamma till tre barn, alla döttrar. Hennes hus är stort och ligger vid en gammal kvarn. Boxerhunden Zack, 10 år, viftar glatt på svansen. Han ligger gärna och vilar sig på soffan i vardagsrummet, där flera väggar är fyllda med böcker från golv till tak. På matbordet ligger också böcker, bland andra ”Models of God” av Sallie McFague. Susanne Englund läser till präst. Hon tror inte att olyckan påverkat hennes yrkesval.
- Men jag vet inte säkert, säger hon.

Susannes tankar efter olyckan kretsade mycket kring den nioåriga flickans mamma. Hon hade hört att mamman var ensamstående och att flickan var hennes enda barn.
- Nu kanske vi hade kunnat prata, när det gått så många år. Jag har tänkt på det ibland, säger Susanne.

När Susanne kom ut från sjukhuset och skulle börja leva igen, upplevde hon att hon förlorat sitt skydd, att hon inte längre kunde tänka ”det händer inte mig”. Tvärtom trodde hon att både hon själv och hennes barn skulle kunna drabbas av alla möjliga hemskheter och olyckor.
- Jag tänkte att Johanna, det barn som jag hade i magen när olyckan skedde, skulle drabbas hårt, som en bestraffning. Särskilt när hon var i tioårsåldern. Men det hände inget, säger Susanne.
Hon blev överbeskyddande mot sina barn, rädd och orolig, speciellt när det gällde trafiken. Hon är fortfarande rädd att åka med någon i bil, reagerar snabbt och är – enligt sig själv – jobbig att ha i bilen.
- Mina barn tycker att jag är tradig. Jag måste veta var det är när de går ut. Men det gäller andra också – när en bekant är försenad blir jag också orolig, säger Susanne.

Den som slutar tänka ”det händer inte mig” har det inte lätt. Susanne beskriver det som att fumla i tomma intet. Till sist var hon tvungen att bygga upp försvaret igen.
- Jag har tänkt på vad som skulle hända om det hände en gång till. Som lokförare – första gången de kör över en självmordskandidat är det en olycka. Men andra gången – då blir det dubbelt så hemskt. Som att det aldrig tar slut. Som att det inte går att göra något, det händer ändå, säger hon. Själv började hon tänka att hon måste låta sina barn leva.
- Händer det något så gör det. Man kan vara försiktig. Man kan lära sina barn att akta sig. Men man kan inte hålla dem inlåsta i 25 år för att det inte ska hända dem något, säger hon.

På en nätsajt beskriver Susanne med egna ord hur hon känt inför olyckan:
”De sa att jag var utan skuld, men jag har aldrig känt någon skuld, och ändå använt femton år hittills för att hitta alla faktorer som kan fria från skuld.”

Ännu i dag tänker Susanne på händelsen ganska ofta, som en reflektion: ”Nu är det 10 år sedan det hände” eller ”Idag var det 15 år sedan…”. Särskilt tänker hon på det när hon åker förbi platsen för olyckan.

Känner du skuld?
- Nej, jag har nog inte känt skuld, säger Susanne. Men jag har känt skuld över att jag inte kände skuld. Jag tycker att jag borde känna skuld.
Hon fick det inpräntat i sig från alla håll: Polisen, försäkringsbolagen, alla i hennes närhet upprepade gång på gång att det inte var hennes fel att barnet dog.
- Jag är tacksam att jag inte körde rattfull, det hade varit värre. Då hade skulden varit mer direkt.

Det är vanligt när ett barn dör att man söker en syndabock, en ond människa – är det inte en rattfyllerist kan det vara en pedofil, misshandlande pappa eller galen mördare. Men i Susannes fall finns ingen syndabock. Det var ingens fel.
- Jag har nog tänkt mer på ondska än andra, säger hon fundersamt.
- Alla drabbas av sorg här i livet. Det finns sätt att leva med det också. Religiösa människor säger: ”Gud menade säkert något” när sånt här händer.
Men Susanne tror hon inte på att Gud lät olyckan ske som en nödvändig del i en ”högre plan”.
- Det finns ingen högre plan. Sånt händer bara, det råkar bli så. Den högre makten finns i så fall till för att skapa mening efteråt. Då kanske man kan hitta en mening – ha nytta av något, eller förstå något. Men det finns ingen mening i att köra ihjäl ett litet barn. Jag ser ingen mening i det alls. Kanske att det efteråt kan ge en djupare förståelse, i allting.
Susanne tror att människor kan ha nytta av svåra händelser i kontakten med andra. Det blir lättare att förstå och tänka sig in i andras liv och tankar.
- Men jag kan inte tänka mig att Gud är så cynisk att han räknar ut att vissa ska klara sig igenom trafiken och andra inte, säger Susanne.
Susannes väg ut ur den svåra upplevelsen var att berätta om den. Hon både pratade och skrev om sin upplevelse. Hon berättade också för sina barn om vad som hände.

Nu har hon ett förhållningssätt till livet som går ut på att försöka leva så bra man kan, så länge man lever.
Det är viktigt att som förälder inte hålla för hårt i sina barn heller, tycker Susanne. En dag flyttar de hemifrån. Det kan innebära en djup kris för föräldrar som lagt en stor del av sitt liv på barnen.
- Barnen ska inte leva för föräldrarnas skull. Det blir för tungt för dem, säger Susanne.
Susanne har sett till att ägna sig mycket åt sina egna intressen. Nu går mycket av hennes tid till teologistudierna. Och när det var dags, uppmuntrade sin äldsta dotter att flytta hemifrån. Samma dag slutade Susanne känna den där oron över att något farligt skulle hända henne.
- Det är jättekonstigt, säger hon.

Fakta/Barn i trafiken
I genomsnitt dör ungefär 35-40 barn i åldrarna 0-17 år varje år i trafiken. Vanligaste dödsolyckorna sker då barnen är medpassagerare i personbil. Näst vanligast är olyckor då barnen går eller färdas på moped.
Antalet dödsolyckor har minskat kraftigt sett över en 30-årsperiod. 1970 dog cirka 200 barn i trafiken. 2002 var antalet 38 dödade barn. På Vägverket framhåller man att en viktig orsak till att dödsolyckorna minskat är att man är noga med att separera cyklister och gående från biltrafiken.

Fakta/Traumatiska olyckor
När en trafikolycka skett, brukar både polis och räddningstjänst tillkallas. De som skadats fysiskt eller har chockskada skickas till sjukhus. Polisen kan också ge chockskadade personer numret till hjälporganisationer.
- Att skicka hem någon med två stesolid är inte bra, säger Katarina Tjust Häggström från Nationella hjälplinjen när hon hör vad som hände Susanne.
Nationella hjälplinjen är en sammanslutning av flera organisationer med specialkompetens på krishantering. Till deras telefon ringer människor med ångest och psykiska problem, även sådana som råkat ut för stora trauman. Nationella hjälplinjen har bland annat utbildade psykologer och socionomer som svarar. Den som ringer får vara anonym.
- Man tröttar ofta ut personer i sin närhet, för man har sånt behov av att älta. Då är det bra att ha en utomstående att prata med, säger Katarina Tjust Häggström.
Vad skulle ni gjort i ett fall som Susanne Englunds?
- Vi skulle lyssna, ge stöd, och försöka hänvisa vidare, kanske skulle vi tipsa om en organisation med personer som varit med om liknande saker, säger Katarina Tjust Häggström.
Telefon: 020-220060

Text: Ana Udovic

Kommentera