Är jag verkligen pappan?

arjagverkligenpappan_hel.jpg- publicerad i tidningen mama nummer 4 år 2004.

Många män har nog undrat. Men det är inte alla som söker bevis. Isak är en av de män som kände sig tvungen att reda på fakta om sitt faderskap. När sanningen kom fram fick han en chock.
Det hela började för några år sedan. Isak hade en relation med en kvinna som var tillsammans med en annan man.
- En dag berättade hon att hon var med barn. Hon trodde barnet var den andra mannens, så hon valde att behålla barnet och stanna kvar hos honom. Men det fanns vissa tvivel.

Isak är i 35-årsåldern och bor i Stockholm. En helt vanlig kille, som man brukar säga. Trevlig, varm, öppen. På vänsterhandens finger sitter en vigselring. Han är numera gift. Relationen med den andra kvinnan är över sedan länge. Men processen med att söka sanningen om barnet blev lång. Delar av den pågår fortfarande.
För Isak fanns ingen annan möjlighet än att ta reda på hur det låg till, hur omständligt det än var. Han fick verkligen kämpa för att få veta.
- Jag ville ta reda på vem som var far, för att det inte skulle bli något som dyker upp senare i livet. Jag kände ett ansvar att ta reda på sanningen, för min blivande familj, för alla runtomkring. Det räckte för mig att det fanns ett litet uns av tvivel, säger han.
Men hela graviditeten gick utan att hon tog reda på något. Inte ens då ultraljudet fastställde datum för tillblivelse trodde hon att Isak kunde vara pappan. Så föddes barnet, en liten pojke. Fortfarande hände ingenting. Då började Isak ringa till läkare för att ta reda på hur ett faderskapsprov skulle kunna göras.
- Ingen visste. Till sist blev jag hänvisad till familjerätten.
Han hade gärna sett att provet kunde göras vid förlossningen, på ett diskret sätt så den andra mannen slapp få reda på något. Kvinnan hade fortfarande inte berättat om Isak för sin pojkvän.
- Jag ville inte riva upp deras värld i onödan, eftersom det inte var säkert att jag var pappan.

När han kontaktade familjerätten och berättade om tvivlen, sa de att det inte längre låg i hans händer att fortsätta processen. De skulle hålla i alla kontakter med mamman hädanefter.
- Helt plötsligt låg allting utanför min makt. Det var som att prata med FBI.
Först intervjuades Isak, sedan mamman. Detta var för att familjerätten ville veta om det fanns fog för Isak tvivel. Familjerätten bestämde sig för att ett DNA-prov borde göras. Då kontaktades mamman och hennes pojkvän, de måste bägge godkänna att blodprovet gjordes. Precis det som Isak ville undvika.
Den lille pojken var ett par månader gammal då alla tog prover på varsitt håll. Fyra månader fick de vänta på resultatet. – Jag var ganska säker på att det inte var jag som var pappan, så jag tog det lugnt, säger Isak.
Men det visade sig att det var Isak som var pappa till pojken. – Provsvaret blev en chock för alla inblandade, säger han. Sina egna känslor beskriver han som totalt förvirrade.
- Jag kunde inte bli arg över beskedet, det var ju inte som att någon hade dött, utan tvärtom, någon hade fötts. Men jag blev så oerhört förvånad och samtidigt kände jag frustration – förutsättningarna var så fel. Jag kände att det här kommer jag förmodligen inte att kunna ta någon del i. Jag funderade också mycket på vad alla i min närhet skulle känna för det här, säger Isak.

Omedelbart efter svaret kom också pojkvännens önskan: Han ville adoptera pojken från Isak. Isak fick ta sig en lång tankeställare. Han funderade i flera månader.
- Jag gick igenom saken, försökte se på det ur alla vinklar och i alla dimensioner. Jag funderade på framtiden, vilka frågor som kan komma att dyka upp för barnet när det blir äldre. Främst tänkte jag på vad som är bäst honom. Sedan bestämde jag mig för att det bästa är att växa upp med en uppsättning föräldrar. Och då blir adoption det mest naturliga, säger han.

Nu pågår adoptionsprocessen för fullt, med intervjuer med Isak, pojkvännen och mamman. Alla är överens om adoptionen. Isak är imponerad av kvinnans pojkvän.
- Det är starkt av honom, att han vill vara pappa efter att ha åkt på den smällen. Det gör att jag känner att mitt beslut är till ännu mer nytta för det här barnet.

Isak har aldrig träffat sin son. Bara sett en bild en gång. – Han är lik mig, säger han.
- Jag vill gärna träffa honom, men jag vet inte om det är rätt i tiden. Jag håller dörren öppen så han kan kontakta mig. Isak tror att pojkens föräldrar kommer att berätta om honom, även om han inte vet säkert.
- Ingen kan ta sig den rätten att bestämma vad någon ska få veta om sitt ursprung, inte ens om man är förälder. Rätten ligger hos barnet. Jag tror förresten att allt kommer fram ändå på något sätt.

När Isak berättar sin historia för andra har han märkt att det finns många pappor som har sina små tvivel. Därför tycker han att det borde finnas något sätt att göra processen enklare. Kanske kunde alla erbjudas faderskapsprov vid förlossningen, så slipper allting bli så omvälvande. Det skulle vara värt kostnaden för staten, menar han.
- Det är bättre om familjer kan leva i harmoni än att någon går och undrar och mår dåligt. Det blir stora spänningar, som kan ligga hos folk hela livet. Dessutom involverar det så många, hela släkten och alla runtomkring.

Isak tycker att det fungerar så ålderdomligt i dag. Är paret gift blir pappan automatiskt registrerad som far till barnet, trots att det finns många exempel på gifta kvinnor som blir gravida med andra män än sin egen. De som inte är gifta, får gå och skriva på ett avtal hos familjerätten. Att myndigheterna kan bestämma när det är moraliskt gångbart att göra ett faderskapsprov känns också fel, menar Isak.
- Alla borde själva få bestämma vad som är bäst för dem.

I dag har Isak barn med sin fru. En liten dotter. Hans fokus ligger på hans familj. När dottern kom blev han ännu mer övertygad om att han gör det rätta genom att adoptera bort sonen.
- Det är bäst för alla inblandade, säger han.

- Syftet med att göra faderskapsprov var inte att jag ville vara pappa till det, kliva in och kräva delad vårdnad. Jag ansåg bara att det jag gjorde var det moraliskt riktiga mot barnet.

Isak berättade hela historien för sin nuvarande fru när de träffades. Skulle tankar om sonen dyka upp hos honom eller hos hans fru, kan de prata med varandra och det är en lättnad, känner Isak.

Då undrar man förstås: Barnet du har med din fru – har du gjort ett faderskapsprov på det?
- Vi har faktiskt skojat om att göra det. Men nej, jag känner att jag inte vill göra det, säger Isak och ler.

Fotnot: Isak heter egentligen något annat men vill av hänsyn till alla inblandade vara anonym.

Faktaruta/Adoption av styvbarn
Vid styvbarnsadoption krävs först den biologiska förälderns medgivande. Därefter ansöker man om adoption hos tingsrätten. De låter socialtjänsten utreda fallet. Politiker i kommunens socialnämnd beslutar sedan om det blir ja eller nej till adoption. Ärendet går tillbaka till tingsrätten som meddelar alla om resultatet. Skulle det bli ett nej, fortsätter den biologiska föräldern att stå som far/mor. I Sverige gjordes 76 styvbarnsadoptioner år 2002.

Text: Ana Udovic
Faktaartikel om faderskapsprov
Detta är en faktaruta till artikeln om Isak, publicerad i tidningen mama nr 4 2004.
I Sverige testas faderskap på ungefär 2 000 barn varje år. Det är två procent av alla födda barn. Av dem brukar cirka 15 procent resultera i ett negativt svar, alltså: den man som skickade in provet var inte far till barnet.
Siffrorna är de officiella siffror som finns och de har hållit sig kring samma nivå sedan 1970-talet.

Men numera finns även privata alternativ, där faderskapet testas utan att det registreras hos någon myndighet. Allt pappan (eller mamman) behöver göra är att skicka in lite saliv på en bomullspinne, från sig själv och barnet. Tre veckor senare kommer svaret.

Att som Isak gå via familjerätten i kommunen kostar ingenting. Å andra sidan är familjerätten tvungen att kontakta mamman. De intervjuar henne för att undersöka om det kan finns något skäl för pappan att tvivla.

- Tycker familjerätten att det verkar rimligt att pappan tvivlar – exempelvis om han var borta under tiden som barnet blev till – tas blodprov på barnet, mamman och pappan, säger Eva Elfver-Lindström, Socialstyrelsens utredare i familjerättsfrågor.

Provet skickas på analys till rättsgenetiska avdelningen vid Linköpings universitetssjukhus.

Men bortom alla myndigheter finns papporna som testar faderskap via privata företag på internet. Testet kan kosta mellan 4 000 och 10 000 kronor och det går att göra väldigt diskret.
- Man kan göra provet utan att väcka den björn som sover, säger Mirko Takac, psykolog som arbetar på svenska Nordisk DNA-analys AB.
- Visar det sig vara som ens partner sagt, är det bara att riva resultatet och leva lycklig i alla sina dagar.

En nackdel med privata företag är att resultatet inte räknas som bevis i en rättegång, eftersom domstolen kan inte garantera vem provet tagits på.

Ett hundratal faderskapsprov har gjorts av Nordisk DNA-analys sedan företaget startade för över två år sedan. Intresset ökade snabbt – antalet tester fyrdubblades från det ena året till det andra. Av alla tester som företaget utför är ungefär 20 procent negativa, alltså pappan var inte far till barnet.

Hur kan man lita på att ert system är lika säkert som hos rättsgenetiska i Linköping?
- Vi använder exakt samma analysmetoder som de gör. Dessutom har vi rigoröst säkra rutiner, för om vi skulle förväxla prov, till exempel, så skulle det vara en total katastrof för de berörda men också för oss – vi skulle bli tvungna att lägga ner verksamheten. En annan garanti är att vi har professionella läkare, både i företagsledningen och i den dagliga verksamheten, säger Mirko Takac.

De som arbetar med faderskapsprov stöter ofta på många gripande historier. En kvinna drabbades av ett trauma i 50-årsåldern då hon fick veta att den man hon trott var hennes pappa inte var det. En man som hela livet gått och undrat över sin son fick veta att han oroat sig i onödan – men först då sonen hunnit bli 40 år.

Med tanke på de trauman som kan uppstå – vore inte det bäst om alla erbjöds faderskapsprov vid en förlossning?
- Det vore förstås bra om alla fick veta vilka föräldrar de har. Men det är en politisk och ekonomisk fråga. Om alla människor tyckte att det var okej, så skulle man kanske slippa en massa problem. Men redan i dag tycker många att det är kränkande att de som inte är gifta måste fastställa faderskap hos socialtjänsten – de känner sig ifrågasatta, säger Eva Elfver-Lindström från Socialstyrelsen.

FAKTARUTA/Faderskapsbekräftelse: – När ett par är gift, räknas maken automatiskt som pappa till barnet. Faderskap kan dock hävas i domstol.
- Är paret inte gift, uppmanas mamman att ta kontakt med familjerätten. Ett möte med socialsekreteraren bokas. Två viktiga frågor ställs till föräldrarna: Bodde ni tillsammans under tiden barnet blev till? Och: Är ni övertygade om att det är ert gemensamma barn? Är någon osäker tas blodprov. Finns inga tvivel, skriver pappan på faderskapsbekräftelsen.

Kommentera