Sluta mobba kärnfamiljen!

 (Artikel publicerad i mama oktober-november 2008)

/rubbeförslag/

Sluta mobba kärnfamiljen!

 

/ingress/

 

/byline/

av Ana Udovic  foto Xxxx

 

/brödtext/

Kärnfamiljen – alltså mamma, pappa, barn – har fått det hett om öronen på sistone. Feminister och genusvetare spyr galla över denna institution i vårt samhälle, den trånga, småborgerliga konstellationen: Mamma, pappa barn.

Varför det, kan man fråga sig. Vad är det för fel på mamma, pappa, barn? Ja, ganska många fel, om man ska tro debattörer som till exempel Maria Sveland, journalist som skrev boken ”Bitterfittan” (Nordstedts förlag), och som i Dagens Nyheter citerar historieprofessor Yvonne Hirdman, som tycker att vår tid drabbats av ”familjeonani”. Exempelvis är hemmet den farligaste plats en kvinna kan befinna sig på. För den kvinna som blir misshandlad, blir det oftast av sin alldeles egna make bakom de alldeles egna gardinerna i sitt eget lilla hem.

Dessutom är Kärnfamiljen alldeles för ofta lika med Kravfamiljen, och då med alla kraven lagda i samma korg – mammans. Det är ofta hon som ska ta ansvar för allt som ska fixas där hemma. Trots att vi i dag har ett samhälle där både han och hon jobbar, har det ändå på något vis fortsätta vara så att mamman ska fixa allting hemma, hon har koll på att kylskåpet är fullt, att tvätten blir tvättad, att barnen har rätt uppsättning extrakläder på dagis och får några kompisar inbjudna på sitt fyraårskalas. Mamma ska dessutom veta när svärmor fyller år och vilket datum morbror Sven ska opereras. Psykakuten larmar om utbrända småbarnsmorsor och barnmorskorna viskar ”men lugna ner er, ställ inte så mycket krav på er själva” med sina mjuka röster.

Så vad ska vi göra? Skilja oss, vinka hejdå till ojämställda skitmän som stilla står och ser på medan vi bränner ut oss? Ha härliga kvinnokollektiv med kompisarna, där alla hjälps åt lika mycket och ingen behöver gråta av utmattning när kvällen kommer?

Tyvärr är det inte så enkelt. Det finns några försvårande omständigheter, som sällan syns i debatten. Den första och största är kärlek. För det som binder kärnfamiljen samman, är ju – oftast – kärlek. Eller, det vi kallar kärlek. Och kanske har vi en skruvad syn på kärlek (fråga bara Carin Holmberg, som skrivit en socialpsykologisk avhandling i ämnet, ”Det kallas kärlek”, Alfabeta förlag, där hon bland annat konstaterar att kvinnor tycker att kärlek är att ge, medan män mest tar emot, för att kort sammanfatta), kanske kvävs vi av våra romantiska kärleksideal, kanske mår vi dåligt av det som är kärlekens baksida; makten, men det spelar ingen roll – för vi vill ändå ha kärlek. Längtan efter kärlek är inget vi kan vifta bort.

Ett annat problem är att om ett heterosexuellt par skaffar barn ihop, är det en kärnfamilj som blir följden. Och säg att de vuxna vill träffa sina barn så mycket som det bara går – ja då återstår bara att bo ihop, mamma, pappa, barn. Att skiljas och dela varannan vecka är att förlora halva barnens uppväxt. Och ibland är det enda möjligheten, det enda rätta att göra. Men trots allt bor 75 procent av alla svenska barn med bägge sina föräldrar.

– Visst är kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt, för det finns inget ställe där man kan leka könsroller så mycket som i familjen. Samtidigt vill vi ju leva med vår älskling och den vi fått barnen med, och det är mysigt för barnen att ha både mamma och pappa hemma, säger, menar Tinni Ernsjöö Rappe, tvåbarnsmamma som tillsammans med Rebecka Edgren Aldén skrivit boken ”Skriet från kärnfamiljen” (Albert Bonniers förlag), som kommer ut i januari 2009.

Men kan vi inte leva i stora kollektiv i stället, som Maria Sveland föreslår?

– Visst kan vi glorifiera att leva i kollektiv, att bo flera generationer ihop eller varannan veckaslivet, men till syvende och sist är det inte så många som vill bo i storfamiljer eller med sina egna eller partnerns föräldrar, och kärnfamiljen är faktiskt en ganska bra uppfinning – i och med att de två som är föräldrar också är de enda som har samma känsla för barnen, säger Tinni Ernsjöö Rappe.

Vad man kan göra, menar hon, är att försöka förändra sin kärnfamilj – börja jobba på mer jämställdhet, inte bara mellan mamma och pappa, utan också att låta barnen vara med och dela ansvaret i familjen.

– Delar man på uppgifterna hemma så slipper mamman bli en bitterfitta, och barnen mår bra av att växa upp i en mer demokratisk familj, där de får vara behövda i stället för curlade.

Men det är inte lätt.

– Det är supersvårt att vara jämställd, och går ner på så många nivåer i vår syn på relationer och våra drömmar. Sedan har ju faktiskt inte kärnfamiljen funnits särskilt länge, den kom under 1900-talet, och att leva i familjer där bägge föräldrarna jobbar har bara pågått sedan 1970-talet, så egentligen är det inte konstigt om kärnfamiljen inte fungerar, säger Tinni Ernsjöö Rappe.

Visst är det svårt att vara jämställd, men frågan är ifall det alltid hänger ihop med könet. Kanske är det så att när vi får barn, dyker jobbiga och ganska oväntade idealbilder upp i vårt huvud, som krockar hårt med verkligheten. Så var det för Petra, 30, som har Fabian, 5 och Nike, 3, ihop med sin fru.

– Jag tycker att amningen är en ganska stor fråga i hur vi skapar roller i en familj. Min fru var gravid med vårt första barn, och vi gjorde valet att hon skulle amma Fabian. Eftersom jag inte kunde amma blev jag automatiskt nummer två, alltså inte den som var barnet närmast. Det blir ju roller där också, den som är barnet närmast skapar ett språk och kan uppfatta barnets signaler nästan innan det gett dem, och det är ett ganska hårt jobb att sedan bryta den där rollfördelningen, säger Petra.

Hon tyckte att det var jobbigt, eftersom hon – omedvetet – hade en annan bild av hur hon skulle vara som förälder, ett modersideal som handlade om att vara i symbios med sitt barn, som inte gick ihop med den roll hon fick i familjen.

– Det var som att vi båda ville vara närmast bebisen, säger Petra.

Hon tycker att hon fick kämpa hårt för att komma nära deras första barn.

– Jag kan tänka att många pappor säkert känner som jag kände den där första tiden, de hamnar utanför och blir ledsna. Samtidigt är det en skillnad för mig som lever i en regnbågsfamilj, eftersom jag förväntade mig och ville ha den andra rollen, den roll som oftast är kvinnans. Och om jag inte hade haft den förväntningen, så hade jag inte kämpat så hårt som jag gjorde.

Trots att Petra delade föräldraledigheten med sin fru, tyckte hon ändå att skillnaden stod kvar.

– Jag blev förvånad över att den där allra första tiden var så viktig, att det inte gick att förändra riktigt.

I dag har paret ett barn till, Nike, som Petra födde och ammade.

– Det är ett privilegium i en samkönad relation, att båda kan vara den som föder och ammar barnet. Och då blev situationen omvänd, vilket förstås inte var bättre för familjen, fast ändå bättre i och med att vi båda fick känna på hur svårt det kunde vara att inte bli insläppt och hur svårt det är att släppa den där närheten man får till bebisen, säger Petra.

Hur ser det då ut med hemmet som kvinnans farligaste plats? Ja, tyvärr går det att konstatera att våld förekommer även inom samkönade parrelationer. RFSL kom nyligen ut med en undersökning där det visade sig att 25 procent av de 2000 homosexuella personer som svarade hade eller har upplevt någon form av psykologiskt, sexuellt eller fysiskt våld. Alltså kanske vi måste dra slutsatsen att det är kärleken och inte könet som ställer till problem. Vad är det egentligen vi kallar kärlek? Har vi blandat ihop kärlek med makt? Och hur ska vi göra för att få bukt med orättvisorna i den lilla enhet som kallas familjen? Fortsättning följer.

 

Fotnot. Petra, Fabian och Nike heter egentligen något annat.

 

 

/ruta – enkät/

/FRÅGAN/

Håller du med om att kärnfamiljen är en kvinnans tvångströja? Vad är fördelarna med din familjelösning?

 

Susanne Dalström, 33, gift med David, 41, mamma till Theo, 4,5 (samt en lillebror i magen), bor i Stockholm:

”För min egen del så håller jag inte med om att kärnfamiljen är en tvångströja. Min kärnfamilj är den plats på jorden där jag känner mig som allra tryggast och där jag kan vara mig själv till 100 procent. Vi har inga jämställdhetsproblem, eller i alla fall så uppfattar jag det inte som så. Vi lämnar och hämtar på dagis lika mycket, och om det är någon som är ute i världen av oss så skulle det i så fall vara jag. Resten av sysslorna delar vi på som ett team, där varje medlem gör det som den tycker är ’roligast’, oavsett om det intresset är ’korrekt’ ur jämställdhetssynpunkt eller inte.”

 

Karin Frejrud, 36, mamma till Evert, 6 månader, pappa heter Jens, 49, som har tre barn sedan ett tidigare förhållande, i åldrarna 18, 20 och 22, bor i Stockholm:

”Jag tycker att det är effektsökeri att klanka ner på kärnfamiljen. Hela debatten känns lite fånig – kärnfamiljen har ju förändrats en hel del sedan femtiotalet, den är inte stängd på samma sätt som förr och mammor i dag har möjlighet att förverkliga sig själva. Känner man sig fångad beror det nog mer på att man har ett dåligt förhållande. I dag upplever jag att mina vänner och deras män är hyfsat jämställda. Att hemmet är den farligaste platsen för en kvinna beror inte på att familjen är destruktiv i sig utan på att en specifik person är farlig, mannen som misshandlar. Det går inte använda som argument för att kärnfamiljen är ett hot mot alla kvinnor. En familj som funkar är det optimala för både barn och föräldrar. Jag trivs i min familj. Bonusbarnen är en otrolig tillgång. Evert kommer ha tre suveräna vuxna syskon som komplement till sina föräldrar.”

 
Zoran Alagic, 46, pappa till Teodor, 14, Adrian, 10 och Leon, 3,
Leon har han ihop med sin sambo Catia, 43,
hon har även sonen Axel, 15 sedan ett tidigare förhållande,
bor i Stockholm:
”Jag tycker att det uråldriga kärnfamiljsidealet förtrycker kvinnan, där finns
en bild av vad som är gott föräldraskap – där kvinnan ska ta ansvar för
hemarbetet och sociala kontakter, och det här finns kvar i dagens familjer.
Själv lever jag i en styvfamilj eller bonusfamilj, inte i en kärnfamilj enligt
skolbokens definition. Vi strävar efter att leva jämställt och lyckats ganska bra,
delar på hemarbete, föräldraledighet, vab-dagar, hämtning, lämning och på
ekonomin. Ingen av oss har mer rätt att göra karriär eller mer rätt till barnen.
Men detta hindrar inte att vi har heta diskussioner och maktkamp hemma
ibland! Jag funderar en del på könsrollerna som tvingar in oss i olika mönster.
Samtidigt tror jag inte att lösningen finns i storfamiljer eller kollektiv. Folk tröttnar
på det, och vill vara i fred, få vara sig själva – vad nu det innebär.
Och visst kan jag tycka att det är skönt med familjens trygghet också.
Att äta tacomiddag tillsammans på fredagarna är faktiskt mysigt!" 

 

Fatou Touray, 37, ensamstående mamma till Binta, 19, Jainaba, 17, Isatou, 15, Mabou, 6, bor i Uppsala:

”Positivt med kärnfamiljen är grundtryggheten för barnen, att mamma och pappa finns där, och barnen behöver inte ta hänsyn som när de har styvföräldrar. Men det jag tycker är bra med att vara ensam med barnen är att jag fått en närmare och bättre kontakt med dem. Det är en markant skillnad. Plus att jag inte behöver kompromissa i uppfostran, det jag sagt gäller och det går inte att försöka med pappa i stället. Samtidigt kan det vara svårt att veta om det var rätt beslut, och tungt att ha bara lita till sig själv när det gäller ekonomi, till exempel. Så det är både positivt och negativt. Fast jag tror att barn hellre ska leva växelvis eller med en förälder än i en kärnfamilj där föräldrarna inte har det bra – det är mer skadligt för barnen i så fall.”

 

Anna Chrona, 31, sambo med Madelene, 30, tillsammans har de dottern Ebba, 2 månader, bor i Stockholm:

”För mig är ordet kärnfamilj förlegat! Jag vet inte riktigt vad det betyder – vad är egentligen en kärnfamilj? Själv använder jag aldrig ordet. För mig är min familj min sambo, min dotter, mina syskon, mina föräldrar, även om de är skilda, alla bonussyskon och deras barn. Jag kan inte säga att mitt val av familj är bättre eller sämre än någon annans val, men den familj jag valt passar mig. Fördelen med mitt val är det gör mig lycklig. Nackdelen är att det tyvärr fortfarande finns alldeles för många människor som inte kan låta bli att tycka illa om andra familjekonstellationer än just mamma, pappa, barn…”

Kommentera