Lögn är en trend i tiden

– Krönika publicerad i Råd & Rön 2005

Nu har det hänt en gång för mycket. Jag börjar se en trend och den är väldigt irriterande. 

Så här ser trenden ut: Ett företag, eller en förening, någon som har en produkt att sälja, går ut hårt med massor av reklam. De går att se på varenda pelare i stan, på internet, i tidningar, de kommer som direktreklam i mitt hem, överallt finns de. Man tänker: Oj vad de expanderar!

Fast det är just det de inte gör. De expanderar inte. De bara vill ha våra pengar. Någon tjänst tänker de inte ge oss.

 

Exempel ett: Friskis och Svettis. Överallt affischer med vältränade gubbar och tjejer, signalen är ”vi är som vanligt folk fast vi tränar”. Låter jättebra. Där vill jag träna! Jag masar mig iväg efter jul. Tydligen har de rabatter om man väljer ett specialkort, som gör att man bara kan gå på vissa pass. Pass som inte är lika fulla, som är på lite mer obekväma tider. Men riktigt så var det nu inte. För Friskis och Svettis har verkligen lyckats med sin reklam. Alla vill vara ”vanligt folk som tränar”. Gärna även på de mer obekväma tiderna. Så det är proppat, på varenda pass. Men de på Friskis och Svettis är nöjda. För betalat har jag ju redan gjort. Där sitter de glatt och räknar mina pengar medan jag inte får vända i dörren.

 

Exempel två: Bredbandsbolagen. Överallt står det, surfa med oss! Nej, med oss! De heter Bostream och Bredbandsbolaget och Com hem och allt möjligt. Det ser ut som om man bara kan ringa dem och så är det klart! Bredbandet flödar fram. Men riktigt så enkelt är det inte. Bostreams leveranstid är tre veckor om all teknik fungerar som den ska. Så är inte alltid fallet. Inte ens i hyreshus i storstäderna kan man räkna med att tekniken finns. Då pratar vi helt andra leveranstider. Som till exempel sju månader. Så lång tid tog det för familjen Dahl. I en artikel i Dagens Nyheter berättar de om hur de beställde bredband i juni 2003. Det levererades i januari 2004, och då det kom slutade telefonen att fungera. Själv beställde jag från Bredbandsbolaget i januari. De sa att i värsta fall tar det tre månader att få bredband, men normalt sett kunde jag räkna med en månad. Tjena. Jag fick vänta i nära fyra månader. Under tiden kunde jag iaktta företagets gigantiska reklampelare överallt, det kändes som att bli hånskrattad rakt i ansiktet.

 

Sedan har vi postorderföretag med aggressiv marknadsföring. Har man en gång beställt La Redoutes katalog, så tar det aldrig slut. Rabatter hit, rabatter dit. Reklamblad efter reklamblad dimper ner på hallgolvet, det känns som om de kommer med högst tre dagars mellanrum. Till sist tänker man: Jaja, men jag köper väl de där jeansen nu när det är 70 procents rabatt. Jag slår till! Och så några T-tröjor på det. Men då hade visst alldeles för många beställt. Så jeansen är slut. T-tröjorna kommer, men då blir de – tillsammans med fraktkostnaderna – mycket dyrare än om jag gått till närmaste klädaffär.

Vad jag vill säga är: Snälla ni. Kan ni inte leverera – sluta då för guds skull att göra reklam! För även om vi innerst inne vet att marknadsföring är lögn, så vill vi ändå inte tro att lögnen är så stor att vi inte ens kommer att få varan eller tjänsten.

Och nästa gång jag ser en reklampelare för en produkt, ska jag ta det med en hel skopa salt. Min utgångspunkt blir: Den här varan finns nog inte ens. Så kommer jag tänka tills jag får motsatsen bevisad.

Ana Udovic

Frilansjournalist

Kommentera