”Det känns som om de vill att man ska dö”

Artikel för DN söndag
Publicerad den 24 mars 2013

Jobb- och utvecklingsgarantin som infördes 2007 skulle få långtidsarbetslösa tillbaka till arbetsmarknaden. Men hur gick det för människorna bakom siffrorna i statistiken? Vi har träffat Charlotta, Arvid och Bengt som berättar om skam, maktlöshet och känslan av att vara inlåst i den så kallade sysselsättningsfasen, fas 3.

Text: Ana Udovic

En man från Flen ringer till Sveriges Radios ”Karlavagnen”. Hans ord får programledaren att tappa målföret. Han är arbetslös och befinner sig i fas 3, i regeringens ”jobb- och utvecklingsgaranti”. Men särskilt utvecklande är inte det han gör. Han står ensam i en av kommunens lokaler. Han har 38 stolar i rummet. Han målar dem. När de torkat målar han dem igen. Ena veckan vita. Nästa vecka gula.
Han är helt förstörd.
– Det känns som att de vill att man ska dö, säger Charlotta, som också befinner sig i fas 3, sedan ett halvår tillbaka.
Hon heter inte Charlotta och vill inte uppge sitt riktiga namn eftersom hon är rädd. Rädslan gäller framför allt människors reaktioner på hennes sjukdom, det vill säga utbrändhet och depression. Hon kallar människors reaktioner för ”brutala”, särskilt föreställningen om att sjuka människor fuskar. 40-åriga Charlotta bor i Göteborg och blev sjukskriven den 1 januari 2006. Hon hade då varit fast anställd i fem år och hon var den sortens anställd som tar på sig väldigt mycket jobb, som inte drar sig för att arbeta över, inte tar ut semester och aldrig någonsin är sjuk. Arbetsgivaren bantade hela tiden antalet anställda, så högarna med jobb växte för varje år.
– I efterhand kan jag se hur det kröp på mig, att jag gick upp i varv. Jag blev piggare och piggare, tappade helt förmågan att ta vara på mina egna intressen, tog bara på mig mer och mer jobb. Jag gick på som ett expresståg.
Så en dag klappade hon ihop. Då kom den stora tröttheten.
– Det var som att bli påkörd av ett tåg och ett flygplan på samma gång. Jag låg på marken och kunde inte sköta någonting. Jag blev som ett kolli; låg i sängen i två år, duschade inte, sminkade mig inte. Jag har stora minnesluckor från de åren, minns nästan ingenting, säger Charlotta.
Hon fick sjukpenning i ett år, sedan kallades hon in till Försäkringskassan och fick tidsbestämd sjukskrivning i ytterligare två år.
– Det rådde ingen som helst tvekan om att jag var sjuk, säger Charlotta.
Vilan gjorde till sist skillnad. Sakta men säkert började hon känna sig allt friskare. Så plötsligt, i början av 2010, kom ett meddelande om att Charlottas tidsbestämda sjukersättning skulle upphöra. Hon kallades in på ett överlämningsmöte på Försäkringskassan där hon fick veta att hon skulle till Arbetsförmedlingen.
–  Jag berättade för dem att jag var sjuk och att jag inte orkade. Då svarade de att det inte längre gick att få sjukersättning om jag inte hade cancer i sista stadiet, berättar Charlotta.
Hon orkade inte protestera och kom in till Arbetsförmedlingen. Fas 1 – det vill säga då man ska hitta en strategi för den arbetslöse och fas 2, då man ska få utbildning och arbetsträning, befann hon sig aldrig i.
– När jag föreslog att jag kunde gå en utbildning i webbkunskap skrattade förmedlaren och sade: ”Vet du inte att det kostar pengar?”
Charlotta hamnade i stället direkt i fas 3, det vill säga i den sista åtgärden: ”sysselsättningsfasen”.
Nu sitter hon i en lokal med 25 andra som är långtidsarbetslösa eller sjuka. De flesta är kvinnor i 50–60-årsåldern med ungefär samma status som Charlotta, det vill säga utbrända, deprimerade eller utslitna. Andra har psykiska handikapp som Asperger, adhd, några är missbrukare. De arkiverar bilder för en egenföretagare. Stämningen är tryckt och de flesta gör sina uppgifter utan att prata.
– Det är först när man blir ensam med män¬niskor som man förstår hur sjukt det är. De känner sig kränkta och skrämda till tystnad, säger Charlotta.
En person som ville lära sig mer om datasystemet fick höra att företagaren inte kunde lära fas 3-personerna något, då skulle uppgifterna bli för avancerade, alla måste klara dem, och vissa var för sjuka för att ta till sig kunskapen.
– Jag har aldrig hört talas om något så galet i hela mitt liv. Man ska utföra påhittade uppgifter på heltid – i flera år. Jag frågade ”Hur ser du på ditt sociala uppdrag?” med tanke på hur många sjuka människor som finns där. Hon svarade: ”Vadå? Jag är egenföretagare, jag arbetar med bilder.”
Att sysselsättas i fas 3 på heltid innebär 36–40 timmar i veckan. Det gör alltså vissa personer med ersättningar motsvarande existensminimum, 3 700 kronor i månaden. Eftersom de inte ska utnyttjas som gratis arbetskraft får uppgifterna inte vara ”riktiga jobb”.
De som tar emot personer från fas 3 får betalt för det. En ersättning på omkring 5 000 kronor per månad och fas 3-person utgår – eftersom man anser att företag som ger en person från fas 3 uppgifter gör en insats, socialt.
Charlotta har fått tillbaka sina gamla utmattningssymtom men vågar inte göra en sjukutredning eftersom det innebär att hon samtidigt skrivs ut från Arbetsförmedlingen. Skulle utredningen ge avslag, och Charlotta får nej till sjukpenning, har hon åkt ut ur Arbetsförmedlingens aktivitetsstöd och måste leva på försörjningsstöd.
Så hur kommer det sig att en person som Charlotta plötsligt hamnar utanför sjukförsäkringssystemet?
Under 00-talet ökade antalet sjukskrivna och nådde en högstanivå 2003, med nästan 300 000 personer. Det blev det politiska incitamentet för alliansen att göra om sjukförsäkringen då de bildade regering tre år senare.
De två stora förändringarna som alliansen har genomfört sedan 2007 är dels jobb- och utvecklingsgarantin, dels åtgärden att ”sanera ohälsan”, alltså minska på antalet sjukskrivna. Det innebär framför allt att det har blivit svårt att vara sjukskriven en längre tid. Tidigare sjukförklarade människor rubricerades som arbetslösa och fick vandra från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen.
Den 1 juli 2007 började jobb- och utvecklingsgarantin att gälla. Hit kommer den som förbrukat sina 300 a-kassedagar. Jobb- och utvecklingsgarantin delas upp i tre faser. I fas 1 ska den arbetslöse kartläggas, därefter vara i arbetsliknande förhållanden i fas 2, för att sedan hamna i den så kallade sysselsättningsfasen, fas 3. Tidigare sjukskrivna som inte längre får sjukpenning kommer snabbare till fas 3 – de kan slussas in dit redan efter tre månader. Dessutom tillkom en rehabiliteringskedja med olika tidpunkter för när Försäkringskassan skulle bedöma de fasta tidsgränserna. 2010 påbörjades det som kallats ”den stora utförsäkringen”, det vill säga att sjukskrivna människor skulle slussas över från Försäkringskassan.
Holger Hammar, programspecialist på Arbetsförmedlingen, minns att det gick fort:
– Det var ett överlämningsmöte med Försäkringskassan, sedan kom de sjukskrivna till oss. Vår generaldirektör var noga med att se till att de skulle få ett bra bemötande då de kom. Många upplevde också att de bemöttes positivt, men det fanns de som var för sjuka. Försäkringskassan visste att de skulle komma tillbaka till dem efter tre månader.
Han har svårt att svara på varför de personer som man visste var sjuka flyttades över till Arbetsförmedlingen.
– Det får du fråga lagstiftaren om. I början var det väldigt hårt, man kunde säga till sängliggande patienter att de skulle till Arbetsförmedlingen.
I och med förändringen upphandlades mycket rehabtjänster, Arbetsförmedlingen försökte fånga upp och rehabilitera där det fanns möjlighet. Den medicinska kompetensen som arbetsförmedlarna saknade gjorde att de fick prata mycket med personalen på Försäkringskassan. Men många av dem som sjukskrivits hade psykiska problem.
– Jag vet att man gick ut med suicidrisken som fanns, och de personerna var man extremt försiktig med. Ingen sade ”du tror att du är sjuk, men du är frisk”. Vi var medvetna om att de utsatta kunde må fruktansvärt dåligt, de såg sin ekonomi och tillvaro hotad och trodde att de måste börja jobba i morgon dag. Vi arbetade med att få bort attityden av att misstänkliggöra personer, bemötandet var jätteviktigt, säger Holger Hammar.
E n av dem som ändå drabbades hårt av ambitionen att minska på antalet sjukskrivna var Arvid, 23 år och egenföretagare från Uppsala. För fyra år sedan råkade han ut för en bilolycka som gav honom en skada i en av diskarna i ryggen. Arvid är glad att han överlevde smällen, men han fick svåra skador och gick på rehab i över ett halvår för att klara smärtan.
Men han ville inte bli heltidssjukskriven utan arbetade 25 procent.
– Jag tycker att det är fruktansvärt att vara hemma, så jag har hela tiden jobbat deltid trots min skada, säger Arvid.
När han hade varit sjukskriven i över 600 dagar kom plötsligt ett brev om att hans handläggare på Försäkringskassan bytts ut. En dag ringde den nya handläggaren och sa att Arvid skulle bli av med sin sjukpenning.
– Jag hade ingen koll på regler då, och jag förstod inte alls varför. Min situation var densamma. Jag fick heller ingen rimlig förklaring. Hon sa att jag visst kunde jobba heltid inom ett normalt arbete, att jag inte ens behövde särskild anpassning, säger Arvid.
Han tyckte att det var mycket underligt eftersom handläggaren varken träffat honom eller talat med hans läkare.
– Utan medicinsk utbildning kunde hon plötsligt avgöra att jag inte var sjuk.
Arvid bad om ett möte med handläggaren, men då berättade hon att allt redan beslutats. När han bad om att få komplettera med läkarintyg fick han även avslag på det. I och med beslutet betraktades han inte längre som deltidssjukskriven utan deltidsarbetslös. Arbetsförmedlingens arbetsterapeuter och sjukgymnaster utredde honom och kom fram till att hans arbetsförmåga inte var större än 25 procent.
– Då påstår min handläggare att detta bara gällde för perioden då de undersökte mig, att jag just då var sämre, vilket inte alls stämde, men de frågade varken mig eller min läkare om vår åsikt. Och de betalade fortfarande inte ut någon sjukpenning.
Arvid har i stället fått leva på aktivitetsersättning för unga med handikapp – det vill säga 3 000 kronor i månaden. Han har ständigt ont i ryggen, men smärtan bli värre om han gör något som provocerar den. Tack vare hjälpmedlen han fått kan han vara på jobbet utan att belasta alltför mycket.
Men arbetar han hårt mår han sämre och det kan hålla i sig i flera dagar.
Fram till olyckan hade Arvid inte haft särskilt mycket med myndigheter att göra.
– Det har gått bra för mig i livet tills det här hände. Jag har aldrig haft problem med någonting, hade väldigt bra betyg i skolan, aldrig haft svårt att skaffa arbete. Därför var och är det en jättekonstig situation för mig – att bli beroende av samhället. Det har varit svårt att acceptera, ingen vidare boost för självförtroendet.
Han tycker att regeringens reform av sjukpenningen var en god tanke från början – men att den har slagit åt fel håll.
– Att människor som är svårt sjuka ska tvingas ut på arbetsmarknaden, och dessutom bli förnekade eller misstänkliggjorda i sin sjukdom är fruktansvärt.
Det värsta är kanske att skammen alstrar sig själv, att redan svaga personer börjar skämmas för att de är sjuka.
Så kan Arvid själv känna.
– Att jag vill vara anonym och inte gå ut med namn och bild hänger ihop med min självbild. Jag var så ung när jag fick skadan och ville inte acceptera den alls först, jag ville vara som jag var förut. Lyckad och stark.
Nu har han accepterat skadan på ett annat sätt. Men han vill absolut inte känna sig som en bidragstagare, en belastning för samhället.
– Det är skamfyllt, helt enkelt, att jag inte klarar av att jobba så att jag kan försörja mig själv.
Arvid berättar om när han ringde till en högre chef på Försäkringskassan. Chefen förklarade för honom att han inte var ”Försäkringskassans problem” längre utan tillhörde ”Arbetsförmedlingen rehab”.
– Så här i efterhand är det skrattretande – hur kan man säga så till en 20-åring? Att han är ett problem?
Arbetsförmedlingens uppdrag var att rehabilitera människor in i arbete, och det var en utmaning eftersom många av dem som led av psykiska problem – som till exempel utbrändhet – hade fått dem på arbetsplatser.
Britt Ringström är leg psykolog och specialist inom arbetslivets psykologi. Hon säger att bland det viktigaste för en arbetstagare är att känna att man är en del av en helhet och att man bidrar med sin insats. Uppgifter som inte är meningsfulla ger alltså inte särskilt bra förutsättningar för att må bra.
– Det är bra för en person att ha ett sammanhang, en aktivitet att gå till, och det skulle jag anta är utgångspunkten för fas 3. Däremot behöver du ha ett system där du som arbetslös upplever att du blir stöttad, säger Britt Ringström.
Det finns gott om arbetspsykologisk kunskap om vad en medarbetare behöver för att känna sig tillfredsställd och utvecklas. Bland annat handlar det om att öka känslan av egenkontroll och möjlighet att påverka. Ett effektivt och moget ledarskap är också betydelsefullt.
– Det får inte heller finnas en otydlighet, ett frågetecken kring vad du gör där. Ska man må bra på en arbetsplats är det viktigt att man bemöts på ett bra sätt, att man känner sig behövd, har ett tydligt ansvarsområde, tydliga befogenheter och får ingå i en grupp som fungerar. Och det blir extra viktigt om du varit sjukskriven eller långtidsarbetslös, eftersom det ofta innebär att du gjort en lång resa och kan vara ganska skör.
Sammanhanget och omgivningens reaktioner betyder mer än vi tror, påpekar Britt Ringström: ”Vi blir den vi är genom andra människor.”
– Är du fast i fas 3 är du beroende av myndigheten. Då är det extremt viktigt att myndigheten behandlar dig med respekt. Den som inte blir mött med respekt, tappar respekten för sig själv. Även om du är en stabil person kommer du att påverkas mycket om någon ser ned på dig.
N är Bengt Fredriksson, 52, får frågan om vad han jobbar med svarar han alltid ”fas 3”:
– Då beter de sig som om jag hade en svår sjukdom, eller låtsas som om de hört något annat, som ”svetsare”. De vet inte hur de ska hantera det.
Han bor med sin fru i Vikmanshyttan en mil från Hedemora. Varje dag kör han in till församlingshemmet vid Hedemora kyrka. Från fönstret i sitt kontor ser han kyrkan som är vit och ganska stor för en kommun med omkring 15 000 invånare. Hedemora var tidigare en stor jordbruksbygd, berättar Bengt. Han har gått arbetslös i omgångar, det senaste jobbet förlorade han i 2008 års ekonomiska kris.
– Min fru fick ms. Sjukdomen låg latent, men utlöstes för 22 år sedan. I dag har sjukdomen stabiliserats, men under vår dotters två första år var sjukdomen aktiv och jag fick ta hand om allt hemma, säger han.
Bengt växte upp i Avesta, en bruksort där järnverket var det som gällde.
– Det var inte lätt att veta vad man skulle utbilda sig till. Jag gick tvåårig social linje, och var inte smart nog att gå på högskolan, eftersom det inte fanns en sådan tradition på den tiden.
Precis när Bengt gick ut skolan kom den första krisen i stålindustrin, i slutet av 1970-talet. Han gick en utbildning i administrativ dataprogrammering – eftersom ”data ju skulle vara framtiden”. Arbetsförmedlingen erbjöd beredskapsarbete, han fick gå på ett vanligt jobb under en begränsad tid och lära sig. Han var på Skogshögskolan, det vill säga Lantbruksuniversitetet, fick en anställning och stannade där i sex år. Men så skulle Skogshögskolan rationaliseras, nästan 200 anställda togs bort och utbildningarna omplacerades till bland annat Umeå, Uppsala och Alnarp. Han åkte ut i ”första rensningen”, mitt under IT-kraschen. Inga jobb fanns, och den AMU-kurs han gick smällde inte högt. Sedan kom några år då han tog sig fram i projektarbeten och vikariat, varvat med arbetsmarknadsutbildningar. Det har varit EU-projekt, projekt inom vården, på olika företag. Senast var han ett slags IT-assistent hos Näringslivsbolaget, som sponsrades av kommunen, men där var man också tvungen att dra ned på tjänster.
– Det har varit många jobb som bara pågått en begränsad tid, konstaterar Bengt.
Det svåra med att vara den som gått arbetslös länge är att när en lågkonjunktur vänder till högkonjunktur, så är det i första hand de som nyligen jobbade som kommer in på arbetsmarknaden igen. Först när dessa fått jobb börjar de långtidsarbetslösa erbjudas arbetsplats, och så när det blir lågkonjunktur igen så åker de först ut efter principen ”sist in – först ut”.
– Jag kan tänka mig att ta städjobb, men alla lediga jobb har många sökande, även städjobb. Sådant som det ska råda brist på – kock eller förskollärare – kräver utbildningar.
Bengt har varit i fas 1 och fas 2.
– Men faserna flöt in i varandra. Dessutom hände inget särskilt när jag var där.
Bengt frågade om det fanns möjlighet att gå utbildning.
– Då säger de att ”du är inte prio för utbildning”. Jag förstod inte om de menade just då eller över huvud taget. Men jag försökte ändå hitta både praktikplatser och utbildningar, säger Bengt.
Han hade en möjlighet att gå en administrativ utbildning i Borlänge, blev intervjuad och fick olika starttider för när han skulle börja.
– Jag berättade att jag var nära fas 3 och då var det helt kört – man får inte gå någon utbildning om man är i fas 3, sa de. Då höll jag på att bli galen, det är som att politikerna slår undan ¬fötterna för Arbetsförmedlingen med sina regler!
Nu har reglerna ändrats, alltför sent för Bengts del. Han har i stället funderat på att gå en högskoleutbildning på distans. Men det går inte. Då blir han av med aktivitetsstödet från Arbetsförmedlingen.
– Vem som helst som arbetar kan ju läsa en kurs på kvällar om den vill. Men inte jag, och det är det som gör mig så arg – att jag inte har samma rättigheter som alla andra. Plus att jag inte får någon riktig lön.
Han får 10 000 kronor i månaden efter skatt och är glad över att inte tillhöra dem som fått gå ned på existensminimum. Men ändå finns alltid en oro där som gäller ekonomin. Han är livrädd för att om bilen skulle gå sönder eller något sluta fungera hemma, så skulle han inte ha råd att ersätta det.
– Du blir väldigt otrygg när du har lite pengar, alltid rädd för att bli sjuk, säger han.
När Bengt hamnade i fas 3 var hans värsta skräck att hamna i samma situation som mannen som ringde in till ”Karlavagnen” gjorde, det vill säga att måla om nymålade stolar, alternativt sitta och virka utan garn – en annan fas 3-uppgift han hört talas om. Därför använde han sig av sina kontakter. Han sjunger i kyrkokören och visste att musikerna i kyrkan skulle vilja ha en databas där man kunde slå upp alla psalmer, hitta kompositörer och teman och annat som underlättar för dem som musicerar i kyrkan.
– Jag kände att om jag ska göra något så vill jag göra något nyttigt, som är så nära ett riktigt arbete man kan komma.
Kyrkan försökte först få med Bengt i ett projekt, men de hade inte tillräckligt bra ekonomi. I stället ordnade en kyrkomusiker i församlingen så att Bengt fick göra sitt fas 3-arbete där. Bilden av de långtidsarbetslösa som männ¬skor som behöver ett ”sammanhang” och en gemenskap passar inte in på Bengt. Han tror inte att han är arbetslös för att ”han saknar kontakter”. Han ser det i ett större perspektiv och menar att hans arbetslöshet beror på hans nischade datautbildning, en kompetens som ofta kopplats ihop med offentlig verksamhet och vars gångbarhet hänger samman med kommunernas ekonomi.
Bengt tycker att de arbetsförmedlare han har haft kontakt med verkar uppgivna. Som att alla deras verktyg försvunnit i och med att de fått minskade resurser. Han tror inte längre att de enkla jobben kommer att komma tillbaka.
– Det har länge påståtts att när 40-talisterna går i pension ska det uppstå en massa jobb – när kommer de? Snart har hela generationen gått i pension, och ändå ökar inte antalet jobb. Jag tror att de bara rationaliseras bort, man spar in på tjänster. Till och med inom vården där det sägs saknas folk är det ju många som arbetar som vikarier eller deltid.
Och sociologen Roland Paulsen ger Bengt rätt. Han menar att det helt enkelt inte finns tillräckligt med jobb till alla. I boken ”Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin” skriver han att det de facto inte finns lika många jobb i dag som förr, mycket på grund av den teknologiska utvecklingen.
Han ger många exempel, men ett tydligt sådant är att det arbete som det krävdes hundra skogsarbetare för att utföra på 1800-talet, klarar en skogsarbetare av i dag. Roland Paulsens teori är att eftersom politikerna, trots arbetsbristen, vill hålla på sin arbetslinje måste de arbetslösa förmås att känna att situationen är deras eget fel: ”Arbetsförmedlingen finns inte där för att förmedla jobb, de skapar program vi måste delta i för att få våra pengar”, skriver han.
– Kurserna hos Arbetsförmedlingen går ut på att de arbetslösa ska uppleva att de skulle få jobb bara de matchade efterfrågan lite bättre. Därför får de gå på möten, jobbcoachning och annat, där de ska lära sig att framställa sig själva på ett annat sätt. De måste vara med och låtsas, annars förlorar de sina ersättningar, säger Roland Paulsen.
Man pratar inom den internationella forskningen om att välfärdssamhällen gått från welfare till workfare, och det som kännetecknar workfare är sysselsättningsprogram som exempelvis fas 3.
– Samtidigt är det ju verkligen inte där skon klämmer – problemet är helt enkelt att det inte finns tillräckligt med arbetsuppgifter för en full sysselsättning, säger Roland Paulsen.
Han anser att ”full sysselsättning” blivit ett smått komiskt begrepp eftersom det på 1950-talet betydde att endast 3 procent av befolkningen gick arbetslösa. I dag räknas 5–6 procent arbetslösa som full sysselsättning.
– Miniminivån varierar beroende på konjunktur, men över tid sätts den allt högre. Vilket ger en vink om att arbetslösheten generellt ökar genom historien, säger Roland Paulsen.
Han menar att problemet med alla sorters sysselsättningsprogram – även den tidigare socialdemokratiska regeringens ”plusjobb” – är balansen mellan att tvinga människor till komplett meningslösa sysslor och att ge dem uppgifter som konkurrerar ut ”riktiga” jobb.
– Trots att det är betydligt billigare att bara ge människor pengar i handen, vill man oavsett partifärg ha kvar dessa omöjliga program. Tydligare än så blir inte arbetsideologin, säger Roland Paulsen.
I dag befinner sig 93 000 svenskar i jobb- och ¬utvecklingsgarantin, varav 33 000 personer i fas 3. Några av människorna bakom siffrorna är Arvid, Charlotta och Bengt. Men hur gick det för dem?
För Arvid fanns det trots allt en möjlighet att förändra situationen. Tack vare att han har jurister i släkten har han kunnat hävda sin sak rättsligt. Det tog flera månader innan överklagandet gick igenom, men i höstas föll domen: Arvid fick rätt på alla punkter gentemot Försäkringskassan och har fått tillbaka sin sjukpenning.
– Förvaltningsrätten berättade för mig att de är översköljda med sådana här ärenden, och det är bra att folk tar ut sin rätt, säger Arvid.
Charlotta har blivit allt sämre sedan hon blev utskriven från Försäkringskassan. Hon har problem med minnet, med koncentrationen, och känner en förlamande trötthet. Hon känner sig inlåst i ett Kafkasystem, fyllt av moment 22-fallgropar.
– Tröskeln har höjts till en omöjlig nivå, politikerna har satt upp hinder. En läkare sade till mig att det inte går att få sjukersättning om man inte har tre, fyra diagnoser, minst. I stället låter man människor malas ned och fastna i fas 3, ändstationen, säger Charlotta.
Bengt trivs just nu med sitt fas 3-jobb – åtminstone själva arbetsplatsen. Med en riktig lön skulle han tycka att det var ännu bättre.
– I framtiden hoppas jag ju på att få ett jobb, ett som består, och som inte är en projektanställning. Men jag läste någonstans att det är vanligare att gå från fas 3 till pensionen – eller till döden.
Fakta om Fas 3
Den 1 juli 2007 införde den borgerliga regeringen jobb- och utvecklingsgarantin. I dag befinner sig 93 000 personer där.
Jobb- och utvecklingsgarantin träder i kraft efter att de 300 a-kassedagarna gått. Perioden delas upp i tre faser, där första fasen är mer intensiv. Här ska den arbetslösa ¬kar¬t¬¬läggas och en strategi utvecklas där man tittar på eventuella förberedande insatser och utbildning kan sättas in. I första fasen ingår även coachning, och det nya är att även privata aktörer kommit in för att delta i jobbsökaraktiviteter. Fas 1 pågår som högst i 150 dagar. Därefter kommer personen in i fas 2 och ska vara i arbetsliknande förhållanden som praktik, arbetsmarknadsutbildning eller arbetsträning. Fas 2 pågår i 300 dagar ska vara mer praktiskt inriktad än fas 1. Här ingår starta eget-bidrag, rehabilitering och annat som Arbetsförmedlingen kan använda.
Efter 450 ersättningsdagar i fas 1 och fas 2 inträder fas 3, nu omdöpt till ”sysselsättningsfasen”. De som är utförsäkrade från sjukförsäkringsreformen kommer snabbare till fas 3 eftersom de inte behöver gå 300 dagar arbetslösa före fas 1 utan kan delta redan efter 3 månader. I fas 3 befinner sig i dag 34 000 personer, ett ständigt ökande antal (i juni 2011 var de omkring 26 000). Fas 3 kallades från början ”varaktig samhällsnyttig sysselsättning”, men ordet ”varaktig” togs bort eftersom det signalerande inlåsning. Vad man egentligen ska sysselsättas med är problematiskt. Å ena sidan ska man inte konkurrera med dem som har jobb, å andra sidan ska uppgifterna kännas stimulerande. Den som tar in personer från fas 3 i sin verksamhet får betalt för det.
På senare tid har sysselsättningsgarantin förändrats och blivit alltmer jobbliknande. Den som ”är i fas 3” kan numera finnas inom alla möjliga sektorer, från dataarkivering till humanitära organisationer eller second hand-affärer. Den som är i sysselsättningsfasen får ett aktivitetsstöd som kan variera mycket, från 5 000 till 15 000 kronor i månaden. Den som är under 26 år är det 3 000 kronor i månaden. Man kan också vara i fas 3 men ha kommit ur aktivitetsstödssystemet och måste då klara sig på socialbidraget på 3 700 kronor i månaden (samt hyra) – de utgör dock ingen majoritet.
De som är i sysselsättningsfasen ska finnas på sin arbetsplats på heltid, åtta timmar om dagen, men med utrymme för att söka jobb, både gå på intervjuer och skriva ansökningar.

Ana Udovic

Kommentera